Vi åker på morgonen med tåget vidare från Basel över till Frankrike i bekväm 1a klass kupé. Den äldre Damen på andra sidan gången spelar patiens med ljudet högt så vi hör plingandet, intressant att det är någon i hennes ålder som inte följer digitala ljud-etiketten. I östra Frankrike längs gränsen till Schweiz är temperaturen samma som i Norden. I alperna finns ju snö men på lågläntare platser finns vanligtvis ingen snö i januari.

Spännande är det att med det snabba (upp till 320km/h) TGV SNCF tåget åka genom Frankrike den här årstiden och se temperaturen gå upp (från -1 till +10) och naturen bli både grönare och kargare när vi tuffar över de provanska kullarna ner mot Medelhavet.

Vi ska byta tåg till det spanska tågbolaget Renfe i den lilla staden Valence, söder om Lyon, men i Dijon blir tåget stående över 1,5 timme för att loket får tekniska problem, vilket leder till att vi får ett långsammare lok som måste begära specialtillstånd för att börja köra, och andra snabbare tåg prioriteras så vi väntar en halvtimme till.

Den stora boven i tågresor är ofta tågbyten så vi hade sett till att ha 90 minuter för dagens enda byte, och dessutom tog vi ett tidigt tåg så att vi även vid en tretimmars försening skulle hinna med ett senare tåg från Valence vidare till Barcelona. Men vi missar alltså vårt byte! Där står vi med ett halvt dussin andra tågresenärer som alla missat tåget till Barcelona. Jonathan räknar med att vi får gratisplatser på nästa tåg eftersom det ju var bolagets fel. Först vill servicepersonalen på stationen (fanns inget kontor) inte ta på allvar vår prekära situation. Alla har vi hotellbokningar i Barcelona och tåg vidare söderut.

En servicekvinna skyller på den spanska Renfe (som vi skulle ha åkt vidare med och hade reservationer på) och vi förstår inte hur det faktum att SNCF tåget var försenat skulle kunna vara spanska Renfes fel. ”Köp” nya biljetter var hennes enda råd, men efter att ha kollat att det inte fanns några platser på nästa tåg till Barcelona och inga biljetter alls minst två dagar framåt ryckte hon på axlarna och sade bara ”ring Renfe.”

Gruppen splittras och alla är uppgivna och endel (tex jag och Jonathan) är arga. Vad gör vi med våra reserveringar på hotell och tåg? Hur komma vidare från lilla Valence? Var spendera natten? Ska vi flyga, ta buss?

En halvtimmes samtal till Renfe i Spanien gav inget nytt och den lugnande gitarrmusiken under väntetiden gjorde Jonathan ännu mera irriterad. I denna uppgivna situation efter att vi köpt en kopp kaffe med dopp går vi för att köpa en tågbiljett på tåget till Marseille. Alla som bordar tåg går igenom en spärr där personalen skannar biljetten och vi hade den vilda tanken att bara gå på det fulla tåget till Barcelona med en biljett vi köpt till Marseille. Vi gissade att den kuppen nog skulle misslyckas men var värt ett försök.

(Jag har redan i tanken både skrivit till Renfe och på tågsemester skrivit online om hur försöket att ta tåget från Simrishamn till Almuñécar är en omöjlighet idag och att vi nog inte gör samma resa innan vi kan boka allt genom samma bolag – som det nu är hade vi bokat biljetter genom 3 bokningssajter).

Då kommer dagens första SNCF hjälte upp till Jonathan som försöker köpa biljetter till Marseille: han (verkar vara servicebossen) samlar in alla vi som missat tåget till Barcelona och säger att han har en ”solution” tror han. Han leder skocken med nu mer hoppfulla resenärer och ödeskamrater genom spärren och ner till plattformen. Tåget till Barcelona (det som var fullt) stannar och vi står precis vid Baren. Från tåget stegar en stilig konduktör (som konduktören i en saga) och hjälte nummer 2 ut och de två kollegorna samspråkar. Konduktören hälsar artigt på oss alla och frågar om vi ska till Barcelona, alla nickar jakande. Han ber oss alla gå upp i ”Le Bar” och vänta på honom där.

Jonathan vill ha hjältens namn för att lovorda honom till cheferna men han ville vara anonym – kanske såna hjältedåd ses i ett annat ljus i SNCF högkvarter. Efter någon timmes väntan i baren medan vi fick beskåda Provance böljande kullar och majestätiska bergsklippor och en avgift (helt officiellt och digitalt) på 20 euro är vi tillbaka i första klasslivet efter att några passagerare stiger av tåget och vi får sittplatser. Hade hjälten följt reglerna hade det kostat ”vårt gäng” ett par tusen € med alla nya arrangemang som hade krävts, för att inte tala om allt besvär och all oro.

Servicekillen – den räddande ängeln – sade när vi klagade på SNCF att vi ska vara noga med nästa gång att boka resor med de tågbolag som samarbetar med dom, det gör då inte Renfe men tex SBB och DB.

All is well that ends well, sägs det. Åtminstone för stunden. Vi åker smidigt i mörkret söderut och genom Pyrenéerna (bokstavligen genom 10-tals tunnlar) och ikväll kommer vi till Barcelona och imorgon ska vi vidare till nya äventyr åt Malaga-hållet.