På sjuttiotalet gick jag i det som idag är seminarieskolan i Ekenäs. Då var det seminariets folkskola. Vi delade gård med Ekenäs folkskola. När jag började skolan var det sand på gårdsplanen och en del träd och många buskar inramade gården men i början på sjuttiotalet beslöt beslutsfattare att asfaltera gården. Då ordnade vi skolbarn en protest och det ledde till att vi åtminstone fick ritade lekar på gårdens asfalt. Här är en bild från en artikel som mina föräldrar sparat. Idag är bra skolgårdar uppmärksammade i media. Jag är är verkligen glad över att skolgårdarna nu får den uppmärksamhet de behöver. Många forskningsstudier visar hur utomhusmiljön är viktig både för hälsan och för välmåendet överlag. Under många år, säkert från början av 70-talet fram till några 10-tal år sen, var vikten av bra utomhusmiljö inte ett ämne i media.

Jag gjorde en ljud-promenad i kvarteren i Ekenäs där jag växte upp som inkluderar några foton från när Seminarieskolan var nybyggd i början på 60-talet. Nedan ett foto från vår protest VN oktober 1972 med Lotta Lassenius som demonstrationsledare.

Mitt intresse inom sociologi har varit stadens rum – främst det sociala rummet som ju naturligtvis är beroende av det fysiska rummet och hur stadsplanerare formar det rummet till oss. Min magisteruppsats i sociologi (Lunds universitet) Var ska man sitta: Campusrummets produktion och reproduktion på Åbo Akademi handlar om en sådan process. När Arken (humanistiska fakultetens nya utrymme) på Åbo Akademi invigdes i början av 2000-talet var kritiken häftig från både personal och studerade som inte fått vara nämnvärt med i planeringsprocessen. Gården var dessutom stentäckt med ett träd och helt utan bänkar förutom utanför caféet där vi bara fick sitta om vi betalade för nåt att äta. Vi hade inga bänkar att sitta på (arkitektens beslut som inte kunde ändras på 2 år) och vi fick inte heller sitta på gräsmattan vid åsluttningen – ett beslut som fastighetschefen gjort.

Jag tyckte den icke-demokratiska planeringsprocessen och resultatet var så spännande (och typisk för planeringsprocesser) att jag beslöt mig att skriva min uppsats om Arkens planering och första år. Studerandena kallade samlingsrummet mitt i byggnaden för “Kakola” – det f.d fängelset i Åbo – eftersom utrymmet påminner om ett fängelse. De studerandes allmänna utrymmet är på bottenplan, i ena ändan av rummet leder en trappa upp till en korridorer till lärarnas kontor är belägna. Från korridoren har de god sikt och kan övervaka samlingsrummet och de studerande där. Foto till höger Arken 2024 Hannah Lutz.

Ett foto av Arkens gård och protesten studerandena hade under perioden då jag skrev min magisteruppsats när Arken var nybyggd 2004.