Jag blev i går tillfrågad i en intervju i Yle Västnyland om “den här negativiteten är något slags Ekenäs problem”. Då gällde det den negativa stämningen på invånarmötet angående Norra hamnen i Ekenäs men också samtalet dagen innan om Yle Västnylands rapportering som delvis blev att handla om insändarspalternas ofta negativa och hätska atmosfär (fast det var en oväntat positiv stämning på den debatten). Direktören för svenska Yle Marit af Björksten berättade att Västnylänningarna – eller de som skriver kommentarer på Yle VN hemsida – är ovanligt aktiva men att stämningen där är ovänligare och oartigare än på andra Yle hemsidorna.

Jag hade svårt att svara och kommentera fråga i radion – vill ju inte tro att det är sant. När man är född, uppvuxen och lever i en miljö relaterar man till verkligheten och lär sig handskas med den – eller så flyr man – försvinner från orten eller ännu värre mår dåligt och, i värsta fall, står man inte ut och tar sitt liv (Finland hör ännu till toppländerna när det gäller antalet självmord). Vi måste alltså våga tala om de här!

Jag har inte bott på en annan finlandssvensk ort, men om jag jämför med de ställen där jag bott (USA, Göteborg och Åbo) så kan jag säga att jantelagen är starkare i Ekenäs. Den som har bra självförtroende, mår psykiskt bra och är nöjd med sig själv och sitt liv behöver inte ta till sådana metoder. Jantelagen blir rådande när självförtroende sviktar – en som alltid känner att den inte duger trycker ner andra i tron att man själv vinner på det. Känner man sig hotad går man till attack – först. Det blir en ond cirkel som det är svårt att bryta. På en mindre ort blir också den sociala pressen starkare. Om man vågar sticka ut måste man vara (eller bli) stark för att överleva och våga gå sin egen väg.

“Tysta leken” är också effektiv – man helt enkelt låtsas som att den person eller det fenomen man irriterar sig på inte finns, istället för att prata med och om olikheter och komma till någon sorts samförstånd. Som Pro Artibus Air konstnär Johanna Adebäck skriver i sin bok Ekenäs – en faktabok:

“I Ekenäs är det många människor som tycker att saker som de inte gillar inte borde finnas”.

Under Yle debatten var samtalsämnena för det första varför så många vill skriva anonymt: Måste man få skriva anonymt i en liten stad för att alls våga skriva för att skriver man under eget namn så “får man sig på Kungsen sen”. För det andra kan det vara så att diskussionen blir negativare när man får skriva anonymt. Jag undrar alltså har Ekenäsbor så mycket uppdämda känslor inom sig så de pyr ut där tillfälle ges t.ex. på Yle VN hemsidor och på invånarmöten?  Varför i så fall?

Min man hittade denna konversation i går på Yle VNs hemsida angående Kovarhars öde.

Neptun: Lite nostalgi om det passar? Även för en österbottning känns Koverhars öde beklämmande. När vi i Syndalen gjorde vår värnplikt och gjorde våra vaktuppdrag på nätterna, då kändes ljusen och flammorna från Koverhars smältugn som en inbjudan till arbete i det civila. Vi får bara hoppas att den epoken inte har gått spårlöst förbi, utan att nya innovationer skapas som ger nya arbetsplatser. Vi har ofta svårt att förstå hur det kan vara så svårt för

Pensionär: Till Neptun – Bra kommentar – märker att du ej är Västnylänning. Du verkar vara positiv till din läggning – här skrivs det alltid i negativ anda. Tackar.

Är det så? Vad kan vi göra åt det?

Medan jag skrivit detta inlägg blir det klart för mig att jantelagen präglar mitt liv fortfarande! Någonstans finns nämligen hela tiden tankar om hur detta blogginlägg kan leda till repressalier: Blickar som inte möter min när jag går i stan, folk som inte hör av sig och bitska kommentarer på Facebook……

Med en hälsning från The Midwest i USA – ett av mina andra hem. Att tiga är inte alltid guld, men att lyssna är!