Jag sitter och lyssnar på morgonens nyheter och surfar på nätets nyhetssidor. Det som slår mig är hur en annan våg väller fram över Europa tillsammans med flyktingvågen – nämligen en våg av självömkan.

Angela Merkel är i blåsväder för att hon vill hålla gränserna öppna i både Tyskland och EU för folk som söker skydd från krig och annat elände, hon får kritik från bl.a. sitt egna parti kristdemokraterna (förunderligt hur ett parti som skryter med att de är just kristna kritiserar en ledare för att jobba för en human flyktingpolitik). Man anser att Tyskland inte har resurser att ta emot flera flyktingar.

I Finland vill man begränsa flyktingars rätt att söka juridisk hjälp och i Sverige har socialdemokraterna gjort en U-sväng när det gäller att visa solidaritet med folk på flykt.

Plötsligt är det helt legitimt att uttrycka rasistiska åsikter, vara öppet flyktingfientlig och xenofob.

Varifrån kommer denna plötsliga U-sväng och denna självömkan?  HUR var det nu då igen som det var synd just om OSS?

Underbara Theodor Kallifatides har uttryckt detta fenomen så väl:

“Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”

På Ekenäs filmfest ser vi fram emot att höra Ahmed Alalousi berätta om sin flykt från Mosul till Raseborg. Här tillsammans med Katarina Wikström från Ekenäs filmfest.