Krisen var över, vi hade lyckats komma på sista tåget till Barcelona och tåget rullade redan genom Barcelonas utkanter, visserligen något försenat men ändå det rullade. Tio minuter till målet! Lättnad. Plötsligt stannade tåget och stod stilla i 20 minuter utan förklaring. Då kom det ett meddelande om att vi skulle stå stilla ytterligare en half timme pga av “a system failure.” Efter en halvtimme meddelade vår konduktör att vi stod stilla för att en man sprang på spåren, att polisen hade tillkallats och att de nu jagade personen. Tåget vi satt på var franskt och meddelandet kom först på franska, sedan spanska, men den engelska versionen var mycket kortare och utan de vanliga artiga fraserna, bara rakt av “man running on the tracks.”

Alla på tåget visste att inget kunde göras, speciellt eftersom tåget stod på spår högt upp i luften. Några såg på en fotbollsmatch, andra lyssnade på musik i sina hörlurar. Vi hade bokat ett litet bättre rum på hotellet nära stationen i Barcelona och tänkt äta på restaurang och vila ut då vi trodde vi skulle komma fram 19.30 – nu var det 22.15. Vi tröstade varandra med tanken att vårt nästa tåg från Barcelona till Malaga avgick först 8.35 följande morgon så vi kunde i värsta fall sova där vi nu satt och räkna med att vi skulle komma fram till stationen inom 10 timmar – ingen galning skulle orka springa och jagas av polisen natten lång.

Efter 45 minuter började tåget plötsligt rulla vidare, utan meddelanden. Alla tittade ut genom fönstren, men gjorde inga förberedelser för avstigning – vi hade varit med om detta förr. Inne på stationen stod tåget ännu flera minuter eftersom det visade sig att alla dörrar hade låsts under jagandet och måste låsas upp för hand. Vi stod med vår konduktör-hjälte som klappade en passagerares hund och när vi tackade honom för hjälpen i Valence berättade att han var ledsen. Jag antog att han var ledsen över förseningen och alla problem han fått pga den men det han var ledsen över var att Barca för några minuter sedan hade slagit Madrid i fotboll, och han gillar inte Barca. Själv bor han i Paris och skulle tillbaka nästa eftermiddag.

Underbart är kort. Vi fick lite sömn trots Ylvas hostattacker i vårt fina hotellrum och vandrade ner till stationen för att ta 8.35 tåget till Malaga. Under tiden då Ylva köpte lite morgonmål och kaffe åt oss kollade Jonathan för säkerhets skull varifrån tåget skulle gå, och upptäckte att alla som skulle ta ett tåg måste gå igenom samma säkerhetskontroll som på en flygplats med röntgenbilder av bagage, koll av pass och biljetter. Jonathan sprang tillbaka och hjälpte Ylva med bagage och vi ställde oss i den långa kön med kaffe i handen. När vi kommit igenom sökte vi upp nästa kö som delade passagerare enligt resmål. En anställd visade oss till en kö med minst hundra personer före oss där det stod Madrid fast vi skulle till Malaga, men efter att ha stått stilla där i en kvart kollades våra biljetter och vi åkte rulltrappa ner till tåget som hade vagnarna 1-32.

Det tog sin tid att gå till vagn 21. På vägen såg vi en kvinna som hade blivit strandad i Valence med oss föregående dag – nästan en god vän till oss vid det här laget, så vi vinkade och log till varandra. Vår vagn var helt tom. Vi hittade våra platser och väntade på nästa avgörande: åt vilket håll skulle tåget åka? Skulle vi åka framåt eller bakåt? Vi hade försökt skaffa framåtriktade sittplatser men föregående dag hade samma tåg åkt först framåt och sedan bakåt, så det är svårt att beställa rätt.

Vi satt ensamma i våra breda lyxiga förstaklass säten med vinterhandskarna och mössan ännu i jackorna (det var bara 3 grader i Barcelona på natten) och tittade ut på det soliga landskapet. Snart blev vi hungriga och när tåget stannade sökte Jonathan en konduktör som han kunde fråga om restaurangvagn. Vi såg ingen. Efter en stund kom en anställd förbi och vi frågade var vi kunde få kaffe eller te. Ett stort och klurigt leende vändes emot oss och han sade “det får ni av mig!” Någon minut senare kom han tillbaka med heta fuktiga tvättlappar som man ibland får på flyg på morgon efter nattflygningar. Efter att ha samlat in dem kom han tillbaka och sade “Here is your breakfast” och gav oss brickor med lax, ost, kyckling, bröd, croissanter, små flaskor med olivolja och bad oss välja bland olika syltar han hade med sig. Han hällde sedan kaffe och te, gav färsk apelsinjuice och frågade om det var något annat vi ville ha utöver yoghurten som också hörde till.

Fem minuter senare kom han igen med mera bröd, kaffe och te. När han kom för att torka våra bord och ta bort brickorna sade vi att vi ville hålla de tomma olivolja-miniflaskorna för barnbarnen kan tycka de är roliga att ha i lekstugan, varpå han gick för att hämta åt oss två nya fulla flaskor till barnbarnen. Vid en närmare titt på våra sittplatsbiljetter stod det nog “comfort” på dem, och en måltid hör väl till. (Vagnen fylldes småningom av andra passagerare men ingen av dem fick mat – de hade väl andra sorters biljetter.) Han sade det aldrig och vi frågade inte, vi var bara så glada över att vara på sista tågsträckan söderut och för att vi fått en så fin måltid. Vi skulle varit beredda att betala ordentligt för den glädjen den gav oss. Humöret steg och vi hoppades Ylvas hosta skulle stanna kvar i Barcelona.

Trots lite förseningar under dagen kom tåget in i tid i Malaga och vi hann dricka eftermiddagskaffe på stationen innan vi tog vår buss till Almunecar. Bussbiljetter med sittplatser till just en specifik buss hade vi köpt någon vecka innan. Vi hade lärt oss i fjol att eftersom bussbiljetter i Spanien kräver en app, passnummer m.m. är det bäst att beställa i förväg. Bussen svängde vilt på de krokiga bergsvägarna och väl framme i Almunècar tog vi taxi till vår homeexchange lägenhet – 5 euro blev det. Där möttes vi av själva Jesus som kom åkandes på en Jeep electric scooter och släppte in oss (han tar hand om Tanias lägenhet när hon inte är där). Vi såg ut på havet och solnedgången, pustade äntligen ut och gick ner till Taj Mahal restaurangen några meter från vårt hus där vi åt en god middag serverad av den vänliga personalen, alla från Bangladesh.

Ylva & Jonathan