Igår hade jag äran att vara med på Teater Viirus uppsättning av Ett drömspel. Teaterensemblen spelade pjäsen första gången inför en garvad och åldersblandad publik på Hangö teaterträff.  Jag blev hänförd och berörd och tror den gymnasiepublik som pjäsen är ämnad för också kommer att ta till sig pjäsen och den kan bli viktig som färdkost för unga människor. Jag tror att kultur i skolan satsningar är oerhört viktiga.  Att få chans att gå på teaterföreställningar under barndomen och ungdomstiden är något som alla borde ha möjlighet till. Bra teater ser jag som en del av den verktygsback man behöver i livet. Bra teater och bra kultur i allmänhet ger oss också en möjlighet att lära oss empati, att vidga våra vyer, se andra möjligheter. Om medel finns att söka från olika instanser kommer flera barn och unga att få den möjligheten. Finns inte de resurserna kommer främst de barn och unga som har föräldrar som går på teater med dem att få ta del av teaterkulturen. Har man gått på teater som ung tror jag det kommer sig naturligare att också gå som vuxen. Man har helt enkelt den sortens kulturella kapital som behövs. Vi människor gör bara sådant som vi upplever att är möjligt just för oss. Har man med sig från barndomen en vana att gå på teater så är det mycket mera troligt att man går på teater också senare i livet. Har man inte gått på teater som barn är det ett stort steg att göra det som vuxen – man har inte den sortens kulturella kapital helt enkelt. Kultur i skolan satsningar skapar alltså också förutsättningar för ett framtida jämlikare samhälle.

Jag tror teater och film (och böcker naturligtvis) på ett påtagligt sätt kan påverka oss och stärka oss om vi vågar vara öppna. De kan beröra något djupt inom oss och hjälpa oss bearbeta sådant som livet för med sig.  Som någon en gång sade angående en viss bok som gett henne mycket undr en jobbig period i livet ”It spoke to my condition”.

En månad efter att min mamma dog helt plötsligt i en bilolycka för över två år sedan bestämde jag mig för att enligt tidigare planer gå på  filmfestivalen i Göteborg. När programmet släpptes valde jag som vanligt filmer som kändes rätt och bra och tänkte inte desto mera på valet av filmer. Men min filmfestivalfrälsta kusin, som brukar gå med mig på några filmer varje år, hade svårt att hitta en enda film som hon ville gå på av de filmer jag valt. Enligt henne var de svarta filmer som bearbetade tunga frågor. Och när jag tittar på min lista från år 2010 GIFF ser jag att hon hade rätt. Jag hade helt enkelt valt sådana filmer som ”spoke to my condition”, de flesta bearbetade tunga livsfrågor och sorg.  Jag grät mycket under den veckan i min biostol både ensam och med familjen som också sörjde en mormor och en svärmor och det var renande och befriande och nu efteråt kan jag se att det var en mycket viktig del av sorgearbetet. Att genom teater och film får chansen att ta itu med de stora frågorna i livet är en rättighet som alla borde ha!