“Vik inte undan med blicken”, uppmanar Johanna Koljonen i sin sista kolumn i DN. Hon menar att experter och aktivister kanske (fast hon ibland undrat) inte drivs av blind desperation utan en “kittlande känslan att oddsen är svåra men inte omöjliga”, och att allas insats är viktigt för att vi ska kunna leva kvar på (ha kvar) vår planet ett tag till. Vi måste “våga spänna blicken i det som är vidrigt och faktiskt se det. Och sedan jobba på.”  Jag håller med den väninna i USA som Johanna hänvisar till i kolumnen – det som skrämmer mig allra mest är att människor faktiskt vänder världen ryggen invaggade i tron att allt kommer att ordna sig av sig själv.

Under de senaste 10 åren har jag varit aktiv akademiker och har därmed fått en inblick i “akademin” och de experter Johanna Koljonen skriver om. Under stor del av mitt liv har jag jobbat inom Emmaus och arbetat på det som i akademiska sammanhang kallas “ute på fältet” med familjer och barn. Arbetade alltså med dem i deras vardag – verklighet. Många som kallar sig akademiker tar avstånd från allt som har med “praktiken” att göra.   Många inom forskningsområdet socialt arbete går ifrån de traditionella vetenskapsidealen och arbetar med praktiken och inte enbart för. Man ställer sig inte lika ofta ovanför samhället och kulturen – något som jag upplevt att man gör inom många andra forskningsinstitutioner. De “experter” Johanna Koljonen benämner i sin kolumn kan alltså i de bästa av världar även vara “aktivister”. Eftersom det inte finns någon “objektiv forskning” – alla forskare har sitt bagage de bär med sig och de färgar allt från deras forskningsfrågor till deras resultat – kan forskare lika gärna slänga sig in i den verklighet de undersöker. Det är nämligen en sak att sitta bakom ett skrivbord och formulera sanningar om världen och en helt annan sak att gå in i världen med konkret arbete. Forskare kan gömma sig i sina torn och på det sättet vika undan sin blick.