Somliga men inte alla fattiga barn går med trasiga skor. Man gör ju allt man kan för att verka “normal” och inte väcka uppmärksamhet så har man ett par hela skor tar man de skorna på sig när man går till skolan, om man inte har ett par hela skor kanske man blir borta från skolan hellre än att gå till skolan med trasiga.  Susanna Alakoskis artikel “Alla fattiga barn går inte i trasiga skor” i Dagens Nyheter idag är mycket viktig och tar upp den komplexa frågan om barnfattigdom i Sverige. Den är ett direkt svar på Uppdrag gransknings program i går om barnfattigdom i STV 1.  Problemet som program som Uppdrag granskning ofta står inför är att livet och samhället är komplext – man kan inte behandla en komplicerad fråga rättvist i ett 1 timmes program och resultatet blir ofta att de frågor man berör blir rätt ytligt behandlade fast redaktörerna oftast dykt djupare än de flesta. Lätt blir det också fråga om att söka det som är sensationellt – som chockar TV publiken – som ett barn i trasiga skor i snön.  Frågan jag då ställer mig är om vissa program – som det om barfatttigdom – alls borde göras om det görs på det viset.  Kanske man gör mera illa än nytta för sensationens skull.  För folk hemma i sofforna kanske inte gräver djupare på egen hand och “sanningen” blir då rätt snedvriden och förenklad. Av samma orsak – att chocka och bli hörd – är den information som barnrättsorganisationerna i Sverige, Bris, Majblomman och Rädda barnen ger ut “kraftigt vinklad” (Uppdrag gransknings ordval). Men är korrekt svar på deras vinklade siffror verkligen att själv söka uppmärksamhet via sensations TV?

Illustration: Annelie Carlström/Woo

Uppdrag granskning letade, enligt Alakoski, i sitt program med rubriken “Barnfattigdomen i Sverige överdrivs av barnrättsorganisationer” efter  ett klassiskt Dickens-barn. De hittar inte barnet. “Konstigt, när man letar efter fattigdom så letar man efter den synliga fattigdomen. Den som i just vår tid är så lätt att maskera. Vad hände med skolbarnen i förorten med noll framtidsutsikter, som Janne Josefssons tidigare program handlat om?”.  Där hänvisar Alakoski till de viktiga TV programmen På rätt sida älven och På rätt sida älven 25 år senare.

På bloggen Det mekaniska undret kan man läsa mera om Josefssons filmer och se an annan spårvagnsfilm En musikalisk tolkning av resan mellan Bergsjön och Saltholmen, från miljonprogram till miljonvillor.  Själv har jag ofta reflekterat över spårvagnsresorna i Göteborg.  Jag har rätt ofta rest mellan Kungsgacka och Majorna och Angered till exempel. Det är som att resa mellan olika världsdelar och jag funderar ofta på hur olika förutsättningar för ett bra liv barnen har som växer upp i områdena runt ändhållplatserna Kungsbacka och Angered. I ena ändan av 9ans spårvagn är miljonvillorna och i den andra miljonprogrammets höghus. Från tillgång till resurser – sociala, materiella och kulturella – till avsaknaden av dem.  De är resurser som genererar varandra. Chanser till ett bra vuxenliv serveras på bricka till middag i många av villorna och husen längs den södra delen av spårvagnslinjen medan många av de barn som bor längs den nordliga spårvagnssträckan inte på samma sätt blir serverade livschanser och möjligheter vid middagsbordet och i skolan.

Efter år av forskning inom området barnfattigdom i Sverige har min kollega Björn Gustavsson (med forskarteam) på Göteborgs universitet kommit fram till att sedan 1983 har fattigdomen i Göterborg ökat. “Ett förändrat makroekonomiskt klimat med högre arbetslöshet och ökade inkomstklyftor gör att den ekonomiska tillväxten nu inte längre hjälper de fattiga. Jämfört med tidigare skiljer sig utvecklingen idag också på en annan punkt. I början av 1900-talet var de fattiga främst äldre. Idag är fattigdomen mest omfattande bland unga vuxna”, säger Gustavsson. Det är fråga om oerhört viktig forskning och enormt komplicerade frågor som inte kan utredas i ett en timmes TV program.  Ett UPPDRAG till Janne Josefsson och teamet på Uppdrag granskning:  Gör ett 15 timmars program i en serie om barnfattigdomen i samarbete med Göteborgs universitet och Susanna Alakoski!