Jag har under julhelgen 2013 funderat på “den kreativa staden” (Richard Floridas begrepp)  som hållbar stad. Floridas ideer om en kreativ klass och stad har blivit populära inom stadsplanering i många delar av världen.  Städer betalar honom för att hjälpa till i utvecklingen mot en kreativare stad. Den kreativa klassen består alltså enligt Florida av folk från kreativa professioner som förvaltar ett kulturellt kapital, en resurs, som Florida menar höjer stadens eller stadsdelens värde. Man ser inflyttning av den kreativa klassen som ett sätt att “uppgradera” (gentrifiera) ett urbant område. Kultur används då som en metod för att öka värdet på området, det är alltså fråga om konsumtion av kultur, eftersom det gynnar ekonomin. Den kreativa klassens verksamhet och produkter kan också användas för att “branda” en stad eller stadsdel. De som inte hör till målgrupper (som av olika skäl inte är brukare av den kultur som erbjuds) hålls utanför och småningom leder det till en segregerad, uppstädad och stängd stad.

Denna gentrifieringsprocess är komplex men enkelt beskrivet kan man förklara den som så:

En stadsdels gentrifieringsprocess börjar ofta med att konstnärer flyttar in, de bosätter sig kanske i ett område för att hyrorna är förmånliga och för att det finns billiga magasin och kanske nedlagda fabrikslokaler där de kan ha verkstäder och ateljéer, näst kommer gallerierna och med dem kaféer och klubbar och småningom restauranger. När hyrorna gått upp flyttar de som bodde i området innan konstnärerna flyttade in ut till billigare områden. För konstnärerna och andra med kreativa yrken blir då ofta hyrorna så småningom för höga och de blir också tvungna att hitta nya förmånligare bostäder och verkstäder.  In flyttar folk som har råd och som trivs i den nya “kreativa stadsdelen”. Så håller gentrifieringsdansen på i de flesta större städer i västvärlden idag. Resultatet blir allt mer segregerade städer.

Det finns idag en rörelse som vill protestera mot Floridas ideer. I  Toronto – där Florida bor och arbetar – har ett Toronto-baserat kollektiv som kallas “Creative Class Struggle” utmanat de idéer Florida säljer över hela världen. De menar att: “Creative class” policies are designed to build money-making cities rather than secure livelihoods for real people. Också i Hamburg finns försök från stadens sida att göra staden till en “idealisk plats för den kreativa klassen”. Istället blir Hamburg alltmer gentrifierad och segregerad. I Hamburg är konstnärsprotester igång med slogan: “Activists in Hamburg Resist Creative Class Policies‟.

Hur kan man ha en stad som inbjuder till kreativitet OCH är hållbar socialt, ekonomiskt och ekologiskt? Det är en väldigt väsentlig fråga som vi tillsammans måste fundera på. Hållbarhet har många definitioner men i huvudsak är det fråga om att förena ekonomisk och social rättvisa, ekologisk integritet, och välbefinnande.  Målet är att skapa ett både ekologiskt och socialt hållbart samhälle där både människor och naturen respekteras. Kreativitet och innovation är nödvändigt för att vi ska kunna skapa ett sådant samhälle och därför tror jag att konstnärer och andra innovativa “kreatörer” måste ges mycket större rum i stadsplaneringen än de ges idag och många möjligheter att medverka i lokal utvecklingen (på riktigt!). Hela tiden måste dessutom en strävan finnas att skapa levnadssätt (kulturer) som är både lokalt och globalt hållbara. Slow design är ett försök i den riktningen.

MEN, ja ett stort men uppstår, det måste finnas verklig vilja bland stadens beslutsfattare att för det första bjuda in till allvarliga dialoger (med det menar jag dialoger som är på riktigt och inte bara ger sken av att vara det för att tysta kritikerna) och för det andra se möjligheter till alternativa hållbara stadsplaneringslösningar och granska den uråldriga tillväxtideologin. Som Majda Salkic säger:

…det största miljöproblemet är faktiskt avsaknaden av politisk vilja att stå emot stora företags lobbying och deras enormt stora påverkan på människors konsumtionsmönster. Företag lägger idag enorma summor på reklam som ska övertyga oss konsumenter att vi behöver mer och mer saker.

Mitt drömscenario när det gäller stadsplanering beskriver Sacha Kagan och Julia Hahn väl i en  artikel. De menar att konstnärer, hantverkare och andra “kreativa” kan ses som handledare och katalysatorer för en kreativ stadsplaneringsprocess.

…artists, “creatives‟, and “ordinary‟ members of communities are able to interplay on a sufficiently levelled playing field, which is an essential quality behind a sustainable creative city.

Sådana dialoger är möjliga endast om de styrande i en stad inte är rädda och bekväma utan öppnar upp sin “playing field” för dialog.