Diskussionen om att jobba för jobbandets skull är verkligen en väldigt viktig och intressant diskussion. Jag har själv under de senaste åren fört den – med en koppling till frågan om medborgarlön – med folk födda på 80-talet.  Det har varit en befrielse och en verklig ögonöppnare att samtala om ämnet med folk som inte lika starkt har den protestantiska etiken inhamrad i sig som vi som är födda på 60-talet och slängdes ut i arbetslivet på 80-talet. Vi tog dessutom för givet att det skulle finnas jobb åt oss alla, speciellt om vi hade en utbildning. Vi skulle alla vara med och skapa vårt folkhem. Före “depressionen” i början av 1990-talet hade vi inte heller ännu blivit ställda inför det faktum att jobben inte räcker till åt oss alla och att utbildning inte är en självklar väg till ett jobb. Folkhemmet raserade dessutom delvis och allt färre kände sig förvissade om att de fast de betalat skatt skulle bli omhändertagna och få stöd om de förlorade jobb, blev sjuka, ville vara hemma med barn eller annars inte klarade av att jobba på och slita i den takt man gjort tidigare.

Vi föddes in i ett samhälle som helt klart är starkt påverkat av denna arbetsetik som i sin tur influerades av kalvinisternas arbetsetik.  Att man då jobbade på i sitt anletes svett är inte konstigt eftersom kalvinisterna ansåg att man kunde uppnå frälsning genom hårt arbete.; när den yttersta domen kom var det de som genom att arbeta hårt nått ekonomisk framgång som skulle ges ett evigt liv. Den arbetsmoralen är vi alla socialiserade till och när man känner till den bakgrunden förstår man kanske också bättre de personer som verkar tro att livet främst är om en tävling i vem som jobbar mest och har störst ekonomisk framgång.

Själv har min syn på arbete formats av de samtal jag hänvisade till ovan, av mina 6 år som Emmausarbetare då jag jobbade utan lön (sen jobbade jag 4 men lön) och av två arbetslöshetsperioder. Det har varit nyttigt att på olika sätt syna den vanliga jobbkarusellen litet utifrån och den påverkan den har på både individen, kulturen och samhället.

Föreställningen att vi ska arbete för arbetets egen skull och att produktionsarbete (lönearbetet eller det arbetet som ger ekonomisk vinning av något slag) i sig är det enda som ger oss ett existensberättigande på vår jord, mening i livet och lycka – oberoende vad för sorts arbete det är fråga om – är ju helt absurd. Vem säger att ett arbete som ger lön är mera värt än ett projekt som inte ger någon lön alls. Det är enligt mig självklart att de flesta riskkapitalister (vars mål är att samla på sig egendom) gör mera skada än allmän nytta än de flesta konstnär, hemmaföräldrar eller en självförsörjande person som försöker leva på ett så hållbart sätt som möjligt utanför lönesystemet – dvs “inte arbetar”.

En allmän uppfattning är ju ändå att det är den fria konstnären, hemmaföräldern och självförsörjaren som är en bov både eftersom de inte betalar lika mycket skatt som de som har ett lönearbete och för att de inte konsumerar och sätter sprätt på marknaden. Då kan man ju verkligen fråga sig vem som snor mer av de allmänna resurserna. Ja, förvisso förvaltar ju säkert de flesta riskkapitalister “sina” tillgångar för “sina” barn på enligt dem ändamålsenligt sätt men ser man på världen som en delad värld som ger lika existensberättigande åt alla människor så är det det sista de gör.

Jag blir glad och tacksam över att någon slår på stortrumman när det gäller arbetet som fenomen så som sociolog Roland Paulsen gjort den senaste veckan efter att hans bok “Vi bara lyder” utkommit. Under rubriker som “De flesta inser nog att jobbet är meningslöst” och “Att skapa mer jobb är en absurd tanke” har han verkligen skakat om ett land där arbetslinjens tes “alla som kan ska arbeta” verkar allmänt applåderad och “jobbskapande åtgärder” är en självklarhet för de flesta. Han har forskat i och kritiserar den enormt dyra organisationen arbetsförmedlingen som enligt honom främst sysslar med just jobbskapande åtgärder eftersom jobben idag finns på nätet och folk hittar dem där utan deras hjälp.

Uppgifter från Stiftelsen för strategisk forskning visar att runt hälften av alla jobb automatiseras i Sverige om 20 år. Produktiviteten i näringslivet har dessutom mer än fördubblats de senaste 40 åren. Hur den tekniska utvecklingen kommer att påverka arbetslösheten på sikt har vi ingen aning om idag, menar Paulsen. Han menar alltså att den gamla arbetspolitiken inte fungerar idag för att det inte tillräckligt med jobb.

ETC frågar Paulsen varför arbetet värderas så högt och han svarar: 

– Det finns självklart ekonomiska intressen i att vi jobbar så mycket som vi gör, det gör ju att överflöd och vinster maximeras. Men det finns också mer ideologiska idéer om att arbete ger individen mening, gemenskap och frihet. Det har jag ägnat större delen av min forskargärning åt att motbevisa och jag har kommit fram till att för de flesta är det precis tvärtom. Arbetet är något som berövar livet på mening. Ju mer produktiva vi blir och ju mer överflödigt arbetet blir, desto mer måste vi ägna oss åt sådant som egentligen är helt meningslöst. Och att arbetet skulle ge gemenskap köper jag inte. Visst, vi träffar andra människor på våra arbetsplatser, men arbetet är oftast hierarkiskt ordnat, och det tycker inte jag är någon riktig gemenskap. Av samma skäl är arbete absolut inget som ger oss frihet, tvärtom. I arbetet är vi mer kontrollerade än i någon annan sfär i samhället.

Paulsen har en vision som han tror kunde leda till ett mänskligare samhälle: En basinkomst som gör att man kan välja bort arbete om man lever billigt men som ändå lockar folk som vill ha mera inkomst till att arbeta eftersom det ju finns arbeten som måste göras. Det menar han skulle sätta väldig press på arbetslivet och troligen leda till att de jobb som inte uppfattas som meningsfulla skulle försvinna. Jag har själv under många år funderat på hur vi på ett rättvist och smart sätt kunde dela på de jobb som måste göras. Det finns perioder i livet då man kan ställa upp och göra ett jobb fast det inte är ens favoritjobb bara för att jobben måste göras och alla borde bidra på något sätt om vi ska ha ett rättvist samhälle där alla oberoende av förmåga kan leva.  Att sortera och hantera andras bortkastade saker och lump är inget jag tycker är speciellt roligt men det var en del av det jag gjorde på Emmaus under de 10 år jag jobbade där för att jag upplevde att jag genom jobbet var med i arbetet att skapa ett bättre, rättvisare och humanare samhälle för alla. Samma drivkraft gör att jag gärna jobbar hårt för utvalda ideella projekt. Under sådana perioder och när jag hade små barn som jag ville vara hemma med kunde en basinkomst ha gjort livet mycket lättare och mindre stressigt.

Paulsen säger till ETC, att villkoren för jobb som är nödvändiga men mindre attraktiva skulle behöva förbättras radikalt för att någon skulle vilja utföra de arbetena utöver sin basinkomst. Han menar också att det i dag är så att ju mer nödvändigt ens arbete är och ju mer man bidrar till samhället, desto sämre betalt har man. Han tillägger:

Medan om man har ett glassigt jobb, där man kanske till och med gör saker som man tidigare gjorde på sin fritid, så tjänar man av någon outgrundlig anledning exceptionellt bra. En forskare tjänar till exempel mer än dubbelt så mycket som ett sjukvårdsbiträde, vilket är helt absurt. Med en basinkomst skulle allt detta kastas om och det är en idé som jag är väldigt attraherad av. Ett sådant samhälle ligger dock väldigt långt från vårt, så det skulle krävas en rejäl ideologisk förändring innan något liknande kan genomföras

Till Expressen säger Paulsen “Sänk arbetstiden generellt och inför basinkomst. Det skulle både innebära att fler får dela på jobben, och att stora delar av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kunde läggas ned. Dessutom skulle en viss samhällsgrupp få hosta upp litet extra”. Han menar att i takt med att vi har haft den här produktivitetsutvecklingen, som inte har tagits ut i form av kortare arbetstid eller högre lön, har vinsterna gått till kapitalägarna:

I Sverige har vi haft de snabbast ökande klassklyftorna i Europa det senaste decenniet. Nu äger den rikaste procenten ungefär 40 procent av alla tillgångar här, det är mer än vad den rikaste procenten i USA äger. Det gör det väldigt lätt att peka ut vem som ska betala.

Jag ser verkligen fram emot att läsa Paulsens bok och fortsätta diskutera temat arbete med andra som insett att vi måste börja ifrågasätta varför, hur och med vad vi arbetar. Paulsen säger till ETC:

Ja, i dag är det så mycket mer än vår skaparförmåga som alieneras. Det handlar om känslor, din person. Du måste uppbåda entusiasm inför den här meningslösheten och på så sätt bortse från vilket mål och mening som finns i ditt liv.

Jag tror alla som inte bara gått på i ekorrhjulet men som av olika orsaker varit utanför en tid under livet upplevt att ett sådant avhopp inte är uppskattat av alla som är inne i hjulet. En klok människa ha någon gång sagt:

           “Det finns ingeting mer irriterar än folk som använder sig av den frihet vi alla har”