Litteraturprofessorn, bullamamman och debattören Ebba Witt-Brattström slår huvudet på spiken när hon i SVT beskriver den farsroll även jag är uppvuxen med.

“Vi tassar runt en pappa som inte får bli sur. Vi tar sån hänsyn för dom kan bli ledsna – och ledsna män är ju det värsta problemet vi har i Sverige”

Jag tror verkligen det ligger något i det påståendet fast Witt-Brattström säkert delvis är ironisk. Hur mycket illa gör inte ledsna och arga män i vårt samhälle?

En av de saker jag var räddast för som barn förutom att mina föräldrar skulle dö var “att pappa skulle bli sur”. Min mamma hyssjade och dämpade oss 4 barn.

Det har påverkat mig enormt mycket, tror jag – på många plan. Tassa runt pappa som katten kring het gröt. Jag tassade – på samma sätt som hans mamma gjorde, hans fru, hans systrar….

Tänk hur alla mammor, döttrar m sönder och systrar och vänner i århundraden, ja årtusenden hjälpt att upprätthålla detta tassande runt papporna och männen.

Varifrån kommer denna ilska?

Säkert är i alla fall att den förorsakar inte bara att kvinnor (och andra män) tassar runt de lättupprörda männen den förorsakar också kvinnovåld, barnmisshandel, dödsolyckor i trafiken (idag när jag körde bil i dåligt väglag var det männen som var vårdslösa, inte kvinnorna) för att inte tala om onödiga krig.

Att vi fortsätter tassa runt löser inga problem. Tvärtom! Vi som tassar runt är medberoende och hittar vi inte sätt på vilka vi kan bryta de mönster vi ärvt av våra mödrar och mor- och farmödrar så är vi medskyldiga till ett fortsatt tassande.

För att gå till roten av detta enorma problem måste vi fundera över varför så många män blir så lätt upprörda och sprider skräck bland nära och kära och i samhället i stort.

Hur bryter vi mönstret?

‘It’s too bad they don’t give a grade for courage. You’d get an ‘A’ for bringing this thing home.’