De som mot alla odds klarar av att jobba som fri konstutövare, kulturarbetare, mindre social aktör eller tekniknisse utan fast anställning och som till stor del lever på ett existensminimum – med den osäkerhet som inkomst från stipendier och korta uppdrag innebär – är verkligen värd en inspirerande arbetsmiljö. En nedlagd fabrik, som den gamla tvålfabriken i Brändö i Vasa, är ett typiskt exempel på fastigheter som konstnärer och mindre företag tagit över  redan på 80-talet. Den miljön med ett spännande kulturarv och hyresgästernas arbetsutrymmen är nu hotat. Man menar nämligen att just den platsen är ypperlig att bygga bostadshus på.

Tvålfabriken, Vasa Foto Rolf Granqvist

I hela västvärlden tar kreativa grupper över gamla fabriksbyggnader som lätt kan omskapas till ateljéer och verkstäder. När städer förtätas (mera ska rymmas i och nära centrum) skövlas och renoveras ofta gamla industribyggnader till sterila miljöer för olika typer av verksamheter och bostäder – som Arken på Åbo Akademi i Åbo.

Tyvärr leder också mindre kreativa aktörers appropriering av sådana utrymmen ofta till att en gentrifieringsprocess får sin början: När konstutövare, små restauranger, mindre organisationer, musikklubbar flyttar sin verksamhet in i ett område upptäck dess enorma potential. Detta leder ofta till att hyresgästerna rätt snart får maka på sig och dra vidare (krasst uttryckt: dra åt helvetet! som i Vasa), ibland för att byggnaden rivs eller görs om till just bostäder men ofta tvingas man dra vidare för att hyrorna i området blir så höga att man inte mera har råd att verka där, fast man skulle få.

Det som tycks vara så svårt för den enskilde lokalpolitikern att förstå är att just de individer och grupper som verkar i dessa post-industrimiljöer är de som gör området och orten till det den är – de utgör en kreativ kraft som ofta underskattas. Driver man bort dem förändras inte bara området utan det dräneras på personer med kreativitet, brainpower och även ofta den grupp personer som anammat en livsstil som på alla sätt är mera hållbar än medelsvenssons, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Således en grupp människor som kan stå som modeller när vi skapar ett samhälle som vänder sig bort från kommersialisering  och går in i en era genomsyrad av post-materialistiska värden, ett utryck lånat av Ronald F. Inglehart, samhällsvetare och direktör för of the World Values Survey.

Framtidens “hållbara städer” kommer att vara de som gått mot den allmänna trenden i början av 2000-talet; kommuner som välkomnat kulturutövare och anlitat andra mindre aktörer och entreprenörer (istället för de stora byggherrarna) i stadsplaneringsprocesser och de som låtit de kreativa “vilda” aktörerna få hålla sina verkstads- och verksamhetsutrymmen och erbjudit flera förmånliga utrymmen i kreativa miljöer där de kan verka!

Exempel på liknande fabriksmiljöer som blivit kreativa postindustrimiljöer:

Kabelfabriken, Helsingfors

The cotton factory Ontaria, Kanada

The tobacco company, Bristol, UK

Darwin, Bordeaux, Frankrike

Fryshuset, Stockholm