Ordspråket av Stig Johansson, svensk aforistiker, passar bra som rubrik för mitt först blogginlägg år 2017. Ett år som jag innerligt hoppas har mycket positivt i sitt sköte – för det behöver vi efter att äntligen ha lämnat krisåret 2016 bakom oss.

På Ekenäs filmfestival 2017 kommer arkitektur, stadsplanering, slow arkitektur och hem att få ta plats. I programmodulen i Ekenäs Naturum på söndag (22.1) eftermiddag visas filmerna Theon talo, Don’t flush your freedom och en filmtriologi om arkitektbyrån Hollmén, Reuter och Sandmans byggprojekt i Afrika.

Efter filmerna samtalar en panel tillsammans med publiken under rubriken”Arkitektur och att känna sig hemma”. Panelen består av arkitekterna Helena Sandman, Kati Juola-Alanen, Simon Store – stadsarkitekt i Raseborg – och mig (Ylva Rancken-Lutz).

Själv tycker jag att en sådan diskussion är av stor vikt eftersom det just nu finns en öppning till att inkludera invånare i planeringen av staden Raseborg. Jag ser, liksom som J. Harbraken i citatet nedan ser i Holland, en viss rörelse mot mera inkluderande lokala planeringsprocesser fast tendensen är djupt rotad att gåpå som om sådana processer inte behövs just här.

There is great reluctance to accept the other argument of people making decisions [in city planning] as an important part of the system because it means that people [planners] have to change their way of working, way of thinking and we are always reluctant to do that because if you have to shift to another way of working you become more vulnerable and it is more difficult.

Our tendency is to  avoid that until the pain of not changing is stronger than the pain of changing…and that is now happening in Holland

(Architect and theorist, professor emeritus John Harbraken, MIT )

Byggnader som inrymmer våra hem, skolor, daghem, vårdinstitutioner och arbetsplatser är viktiga miljöer eftersom vi i vår del av världen vistas 85 % av livet inomhus. Som sociolog har jag undersökt det sociala livet i staden och blir ofta upprörd och besviken över hur människan ofta glöms bort i städers planeringsprocesser. Jag frågar mig därför ofta varför inte det sociala behoven i lika hög grad tillgodoses som de tekniska, estetiska och det materiella?

Det är ju då den fysiska byggnaden eller den fysiska planerade miljön som styr våra dagliga liv, inte tvärtom. Varför får inte vi själva styra i vilka miljöer vi vill leva och verka? Hur ofta är det en arkitekts, en arkitekt- eller planeringsbyrås, en byggherres längtan efter självförverkligande eller politiker utan koppling till platsen som – utan att ha konsulterat de som ska bebo eller vistas i husen – planerar och sätter sin prägel på det som byggs i våra städer.

Hur kan vi alltså få in ett mera humant, inkluderande och människovänligt tänk i planeringen av staden inne- och utemiljöer där det sociala livet och människors behov blir huvudprioritet? Enligt J. Harbraken är det när det tar för ont för planerarna att låta bli!

Detta och annat kopplat till hem och arkitektur ska vi prata om (efter filmerna) på Naturum klockan 15.30 på söndagen den 22.1. Kom med om du är intresserad av detta spännande och viktiga ämne!

Mera på bloggen i ämnet staden och plats:

Jag har under de 5 år jag skrivit blogg samlat alla inlägg kopplat till Place & space i en egen kategori.

Ett lokalt projekt kopplat till inkluderande stadsplanering. 

I det förberedande Leaderprojektet Ekenäs StoryWalk är också inkluderande stadsplanering den röda tråden. Vi har i januari 2017 lämnat in en ansökan för ett 2-årigt Ekenäs StoryWalk projekt.

I vårt projekt Ekenäs StoryCaravan – som fick stöd at European Cultural foundation 2015 – har vi påbörjat vårt projekt att lyssna på Ekenäsbornas berättelser om sin stad.

Trailer för filmen “Case studies NL” där bland annat professor J. Harbraken berättar om sju spännande inkluderande planeringsprojekt i Nederländerna.