De möjligheter vi ser i livet är socialt konstruerade

Idag på söndagsmorgonen när det regnruskigt ute sitter jag och läser i boken Oumbärlig Rådgifvare – för alla klasser utgiven i Stockholm 1885. När jag hittade boken bland mina föräldrars böcker blev jag nyfiken på vad som år 1885 ansågs som oumbärliga råd till “alla klasser”.

Jag blev alltså nyfiken på vem det är som ges råd och vem som räknas. Jag läser därför kapitel “Formulär” och avsnittet “Lyckönskningsbref”. Där kan en son få råd när han skriver “Bref på nyårsdagen” till sina föräldrar och till fadren, modern, fadren kan få råd hur han skriver swar till sonen, en son hur han skriver till sin moder, modern kan få råd hur hon skriver swar till sonen, hur en skriver nyårshälsning till en farbror, en lärare, en förman, en wän, en förmyndare, en underhafwande, hur en dotter skriver till sin moder och hur en man skriver nyårsbrev till sin syster – den texten har placerats allra sist i avsnittet om nyårshälsningar. 

Vid första anblick tänkte jag att wän hänvisade till både kvinnor och män men nej, litet senare i boken ser jag att de kvinnliga vännerna får hänvisningen wäninna. Troligen är hänvisningen lärare då också bara för manliga lärare, annars skulle det troligen stå lärarinnaI brev till en rektor inleddes brevet med Ärade Herr Rektor.

Fanders swar till sonen

I avsnittet Bref på nyårsdagen ges alltså 2 råd av 13 till kvinnor. Jag konstaterar att de enda nyårshälsningar som förväntades att man behövde är de som anges här. Helt klart skrevs också många andra hälsningar som inte nämns här men boken visar ändå tydligt hur osynlig kvinnan var, hur hon genom att osynliggöras i en sådan bok inte skrevs in i kulturen som en agerande person, annat än i relation till de män som var runt henne och hennes moder.

Ett annat liknande liknande exempel där kvinnan osynliggörs är “Formulär för testamente”  för en man med 5 barn. Alla barnen räknas upp med namn – 4 söner och en dotter – men bara sönerna får ett arv som nämns i testamentet. Naturligtvis var det också bara en modell för en mans testamente, inte för en kvinnas. Under den här tiden måste kvinnor få en förmyndare tills de var 25 år och männen tills de var 21 år om de förlorade sina föräldrar.

Den här boken skrevs under samma tidsperiod då min farmors pappa Alexander och mamma Fanny rätt nyligen hade skilt sig. Eller Fanny hade skilt sig från Alexander för HON var den som gick, något som ledde till att hon inte på många år fick träffa sina pojkar som då var under skolåldern. Jag har försökt förstå hur livet var för Fanny efter skilsmässan på 1870-talet. Under en tid där hon (i sin klass) tvingades välja mellan kärleken och sina barn – pappa Axel, som var general, tog hand om pojkarna. Sofia Torvalds, som också är släkt med Fanny, har skrivit en underbar bok där hon försöker förstå Fannys och flera andra separerade mödrar och deras val i den tid del levde.

Mina tankar går också till den text Hannah har skrivit till Jakob Hansens Litteratur Festival på Bornholm där hon försöker föreställa sig hur livet var för systern till konstnären Karl Isaksson (född 1878) som också var konstnär. Ester blev aldrig känd, som sin bror och Hannah försöker sätta sig in i hur hennes kamp såg ut i en värld som inte såg de kvinnliga konstnärerna. På PIX filmfestivalen i Köpenhamn såg jag nyligen filmen Paula som berättar om konstnären Paula Modersohn-Beckers (född 1876) liknande kamp för att få måla i en konstvärld där kvinnor är diskriminerade och på olika sätt hindras utöva sitt yrke.

Nu över 100 år senare är kvinnor mer synliga och “inskrivna” i kulturen tack vara (mest) kvinnor som kämpat för kvinnors rätt att synas och agera, men visst finns det ännu kvar tillfällen, traditioner, tillvägagångssätt, områden och platser där glastaket gör oss kvinnor helt eller delvis osynliga. För att få syn på de här traditionerna eller vanorna eller vad de nu må vara måste vi skärpa blicken och vilja och orka se, sen agera och kämpa för kommande generationer kvinnor.

Jag fick en verklig aha-upplevelse här om dagen gällande mitt eget liv som kvinna född på 60-talet när jag satt och funderade på Henri Bourdieus begrepp habitus. Ett begrepp  som jag funnit användbart när jag försöker förstå marginaliserings- och stratifieringsprocesser.  Genom habitus begreppet vill Bourdieu beskriva hur vi internaliserar beteendemönster och roller – automatiskt, omedvetet – vad vi tror är tänkbart (genomförbart) och vad som inte är det i en given situation. Familjeforskning visar att ett barns vardag formas direkt av familjens habitus. Det blir den primära källan till begränsningar och möjligheter.

Själv har jag ansett  att jag är född med stort kulturellt kapital och innehar ett habitus som gett mig gott självförtroende, att jag inte känt av några begränsningar och fått med mig de verktyg jag behövt för att som kvinna utbilda mig till vad jag vill och göra det jag vill i livet. Men det slog mig alltså här om dagen att det verkligen tagit år av kamp och att jag gått långa krokiga vägar före jag blev övertygad om att akademiska studier var den ända rätta vägen för mig. De 10-20 år då jag sökte mig fram var inte till spillo för det har ju format mig till den sociolog jag är idag men jag levde ändå med en frustration och otillfredsställelse jag inte förstod då. Jag visste inte att jag behövde och trivdes med de intellektuella utmaningarna som akademiska studier ger.

Det stod i alla fall helt klart för mig här om dagen att det habitus jag var född med snarast givit mig begränsningar och hade inte gett mig det självförtroende och det mod jag behövt att utbilda mig till något annat än till barnsköterska. I min närmsta krets var kvinnor vårdande och professionellt utbildade vårdare; min mamma var barnskötare och det var min farmor också. Min styvmormor var musiklärare och jag hade mostrar som var universitetsutbildade och en faster som var konstnär men de var inte dagligt lika närvarande i mitt liv när jag växte upp. Att min pappa var bibliotekarie med universitetsstudier bakom sig hade nog ingen som helst påverkan på mig i mitt yrkesval. Det var alltså inte tänkbart att jag skulle bli bibliotekarie för jag var tydligen endast påverkad av kvinnorna i min närhet, de var de enda rollmodellerna.

Det som senare ändå gjorde att jag utan gymnasiebetyg kämpade mig vidare till högre utbildning var för det första att min man och mina svärföräldrar i USA trott på min förmåga att studera på universitet när jag först kom dit 1980 och hjälpte mig där ansöka till universitetet och ta några kurser och att jag (vid 30+) fick möjlighet att genom öppna unistudier gå vidare till universitetsstudier i Finland. Nu när jag inser att jag klarat av gå emot det habitus jag föddes med känns det som att jag brutit mig igenom åtminstone en glasvägg – ja och så har jag dessutom bevisat att Bourdieus teorier om habitus och kulturellt kapital inte är så deterministiska som de först verkar.

Cissi, Ylva, Unn Radhuset

Med min faster Unn och farmor Cissi

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s