Nu har en av de finlandssvenska dammarna brustit – den damm där våra erfarenheter om sexuella ofredanden och övergrepp lagrats. Det känns förlösande och befriande! Det har tagit tid. Det verkar som att den finlandssvenska och finska dammen är byggd av starkare strukturer än den svenska och amerikanska!

Vissa upplevelser, som mina egna, har trängts i dammen i årtionden och andra upplevelser av övergrepp är sådana som helt nyligen lagts i dammen.

Mina egna upplevelser som nu är förlösta i #dammenbrister kampanjen höll jag för mig själv i många år. Jag berättade om upplevelserna för min pojkvän och senare man och mina föräldrar först efter flera år. Det var ju bekanta med förövarna och av någon outgrundlig anledning har jag – och vi – socialiserats till att skämmas för att män utför övergrepp på oss! Hur kan patriarkatet ha lyckats skapa så enormt starka strukturer? Jo för att så många (starka) stöder och skyddar denna struktur. Har någon man eller kvinna vågat stiga fram och ifrågasätta den har personen blivit nedtystad med olika metoder under olika epoker. Den som försökt föra till tals orättvisor och maktövergrepp ensam vet hur svårt och hopplöst det kan kännas – speciellt i en kultur som den finlandssvenska där bästa-broder andan är starkt rotad. Metoo kampanjens kraft visar att det är endast tillsammans som vi kan rasera de här strukturerna!

Jag skrev ett brev till en av de som förgrep sig på mig när jag var 18 år. En dag 20 år efter övergreppet körde han upp på vår gård och ångesten slog till. Han besökte mina föräldrar i huset bredvid och ville gärna se mig förstod jag senare. Då hade han bott många år i Sverige med sin flickvän, där fick han en dotter. Jag tänkte mycket på hans dotter när jag skrev. Brevet kunde jag skriva först efter att jag i terapi upptäckt att övergreppet lett till en ångestattack som lett till allmänt dålig psykisk hälsa under mitt första studieår på en främmande ort. Jag gick gång på gång till skolsköterskan med stark ångest och hon hittade aldrig något fel på min hälsa. Vem vet kanske övergreppet också hade något att göra med min djupa postpartum depression efter att min dotter föddes.

Jag fick aldrig något svar av mannen men för mig var huvudsaken att jag fått delge honom hur jag upplevt händelsen och att han aldrig uppenbarade sig hemma hos oss eller hos mina föräldrar mera. Jag kan ju bara önska att han för alla kvinnors skull, och speciellt hans dotters,  insåg att de han ansåg var normalt manligt beteende och umgänge med en kvinna som var 20 år yngre var ett grovt sexuellt övergrepp som han i maktposition ansåg sig berättigad till.

Jag har under dagen funderat mycket på vad denna uppdämda damm gjort med oss – hur har den påverkat våra liv?  Hur har övergreppen påverkat oss fysiskt och mentalt? Nu borde det forskas mera på området, också om förövarna och deras närstående, och om strukturerna – hur de skapats och återskapats och hur de kan raseras.