Hur kan vi komma någon vart med att utveckla hållbara sociala lösningar när de som sitter på pengarna (fonder både med och utan utnämnda expertgrupper, lokala utvecklingsgrupper och kommuner) inte verkar förstå innebörden av social hållbarhet och tvärdisciplinära samarbeten med målet att skapa ett rättvisare och jämlikare samhälle och hur viktigt det är att vi jobbar med de här frågorna nu.

Med denna utmaning sitter jag just nu efter upprepade negativa beslut* för både mitt avhandlingsarbete om nyblivna föräldrars sociala urbana, suburbana och digital arenor och ett lokalt utvecklingsprojekt med målet att utveckla metoder för inkluderande bya/stadsplanering genom konst, kultur och geodesign.

I media ser vi de projektidéer som fått stöd men mycket sällan får vi ta del av den väg många vandrat före de slutligen fått finansiering eller annan form av stöd för ett projekt som utmanar gamla sätt att göra saker på – som samhällsplanering. Hur många progressiva, innovativa projektidéer blir aldrig förverkligade för att de som sitter på medlen inte har kapacitet och kompetens att bedöma projektförslag utifrån till exempel just nytänkande och sociala hållbarhetsfaktorer?

Social hållbarhet är inte ett lika välkänt begrepp som miljömässig hållbarhet och det talas inte heller så mycket om fördelarna med att ett samhälle också är socialt hållbart – fast vi upplever konsekvenserna i form av utanförskap och otrygghet för alla varje dag. Det är ju inte heller länge sen hållbar miljöplanering inte var en prioritet på kommuners och finansiärers agendor – det var något som bara hippies och aktivister sysslade med. Idag måste alla kommuner med självaktning i Europa ha ett miljöpolitiskt program och fast man också bör ha ett program för social hållbarhet vet få vad ett sådant inbegriper.

This slideshow requires JavaScript.

Social hållbarhet handlar kort sagt om mänskliga rättigheter, fysiskt och psykiskt välmående och att i alla beslut ge invånare och medborgare möjlighet att vara delaktiga i samhället och i de beslut som rör deras livsmiljö och välmående oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet.

Varför skulle då inte finansiärer vara intresserade av och se fördelarna med att stöda projekt som jobbar med just social hållbarhet? Jag kan se flera orsaker.  För det fösta förstår inte alla att de problem vi ser i form av social misär, segregering, kriminalitet, ohälsa och utanförskap bland både yngre och äldre är ett tecken på ett icke socialt hållbart samhälle. För det andra talas det rätt litet om hur viktig social hållbarhet är för att ett samhälle ska må bra på alla plan (också ekonomiskt och miljömässigt). För det tredje tror jag att “experter” i både fonder och i andra organ som gör besluten gällande stödet ofta inte fått uppdraget för att de skulle vara speciellt progressiva, modiga och innovativa utan för att de är säkra kort (bästa bröder) och utvalda genom politiska processer.  Och slutligen kan demokratiska processer, alltså sådana processer som främjar och stöder delaktighet och jämlikhet, vara skrämmande för att alla är nog inte intresserade av att dela med sig av den makt de besitter mer än nödvändigt.

Så nu sitter jag här och skriver denna blogtext och försöker peppa mig själv till att ännu skriva en, eller kanske två, eller tre ansökningar till någon fond eller utvecklingsgrupp för att tigga pengar för mina projekt för att jag är övertygad om att för att vi ska kunna skapa ett tryggt, välmående och blomstrande samhälle måste vi jobba för ett jämlikt, rättvist, välmående och jämställt samhälle. Men att peppa sig själv efter många nederlag är inte alltid lätt – man börjar tvivla på att det är värt mödan och tiden och påfrestningen av alla nekande svar. Ibland blir frustrationen så stor att jag undrar om det kanske skulle vara bättre att söka sig till en plats där attityderna är litet öppnare och där nya sätt att jobba med de här frågorna välkomnas i större grad än fallet är i Finland och Raseborg just nu. Men sen tänker jag att om vi bara orkar så är det ju just här vi måste jobba med de här frågorna nu!

*Ca 8-9 av 10 ansökningar får negativt svar.