Idag har jag överväldigats av den underliga och ojämlika värld vi lever i. Jag vandrade runt i Stockmanns för att söka en livsmedelstermometer och ramlade rakt in i avdelningen för all världens elektroniska köksmaskiner från riskokare till espressomaskiner – åtminstone ett dussin olika sorters av det senare och den dyraste runt 900 €. Lyx, lyx, lyx…  Vem köper och vem behöver alla dessa prylar?

Ville inte köpa en termometer för 50 € så jag vandrar lätt omtumlad och bländad ut genom make-up avdelningen och känslan av främlingskap öser över mig som alltid på Stockmanns.  Före jag gick in på Stockmanns var jag på ekobutiken Ruohonjuuri för att köpa pepparmyntsolja. Där trivs jag bättre fast jag saknar den gamla butiken som fanns i hallarna vid järnvägsstationen – där kände jag mig hemma. Nu har också Ruohonjuuri blivit en snofsig butik som helt klart riktar in sig på en unga hälsomedvetna hipsters med mycket pengar. Men där fick jag ju ändå min pepparmyntsolja.

När jag går ut på gatan ser jag en romska tiggaren gå förbi mig. Det blir en sån tydlig kontrast till lyxen på Stockmanns och illustrerar så väl den märklig värld vi lever i. Mellan avdelningen med lyxiga köksmaskiner är det bara 100 steg till den närmaste tiggaren. Jag funderar som alltid på om jag har några slantar att ge till de tiggande kvinnorna och kommer då ihåg att jag har en ask med handgjorda chokladpraliner i min ryggsäck och medan jag vandrar gatan fram funderar jag på att pralinen om något är sedd som en lyxvara i vår tid och faktiskt sedan mitten av 1850-talet, då de första chokladpralinerna tillverkades i England.

Med allt detta i tankarna besluter jag mig ändå för att ge pralinasken till nästa tiggare som kommer emot mig. På Centralgatan kommer den kvinnan som jag tycker mig ha sett där förut, jag går emot henne med pralinasken i min hand. Jag frågar om hon tycker om choklad och säger att jag lagat pralinerna själv, hon svara att det gör hon och tackar glatt. Upp till oss kommer då en annan äldre romsk kvinna som säger “Oh, madame for me too?” Ja, säger jag och förklarar att jag har bara en ask med mig just nu.

När jag går vidare mot tåget funderar jag på om pralinerna istället för en 2 € slant var ett välkommet bidrag till hushållet.  Finns de några andra i deras hem Helsingforstrakten som de delar pralinerna med i kväll eller beslöt de sig för att äta upp dem där de står på gatan i höstblåsten och duggregnet.

Jag vandrar mot stationen och stiger på ett varmt och ljust tåg, visar biljetten på min smarttelefon till konduktören som accepterar mig som en av dem som får vara med i tåggemenskapen, tar snart min bil på stationen och kör hem i regnet till mitt varma och ombonade hus och väntande man. Känner mig lyckligt lottad men skulden gnager vidare och jag kan inte sluta tänka på kvinnorna på gatan och deras regnblöta kläder, trötta blickar och tärda gestalter. Då kommer jag ihåg Charles Baudelaires dikt “The Eyes of the Poor” som stannat kvar hos mig sen jag lästen den i något sociologiskt sammanhang för säkert 10 år sen.

“Oh!  You want to know why I hate you today.  It will undoubtedly be less easy for you to understand than it will be for me to explain, for you are, I believe, the most beautiful example of feminine impermeability one could ever encounter.

We had spent together a long day that had seemed short to me.  We had indeed promised that we would share all of our thoughts with one another, and that our two souls would henceforth be one — a dream that isn’t the least bit original, after all, if not that, dreamed of by all men, it has been realized by none.

In the evening, a bit tired, we wanted to sit down in front of a new café that formed the corner of a new boulevard, still strewn with debris and already gloriously displaying its unfinished splendors.  The café was sparkling.  The gaslight itself sent forth all the ardor of a debut and lit with all its force walls blinding in their whiteness, dazzling sheets of mirrors, the gold of the rods and cornices, chubby-cheeked page-boys being dragged by dogs on leashes, laughing ladies with falcons perched on their wrist, nymphs and goddesses carrying on their heads fruits, pies, and poultry, Hebes and Ganymedes presenting in out-stretched arms little amphoras filled with Bavarian cream or bi-colored obelisks of ice cream — all of history and all of mythology at the service of gluttony.

Right in front of us, on the sidewalk, a worthy man in his forties was standing, with a tired face, a greying beard, and holding with one hand a little boy and carrying on the other arm a little being too weak to walk.  He was playing the role of nanny and had taken his children out for a walk in the night air.  All in rags.  The three faces were extraordinarily serious, and the six eyes contemplated fixedly the new café with an equal admiration, but shaded differently according to their age.

The father’s eyes said: “How beautiful it is!  How beautiful it is!  You’d think all the gold in this poor world was on its walls.” — The eyes of the little boy: “How beautiful it is!  How beautiful it is!  But it’s a house only people who aren’t like us can enter.” — As for the eyes of the smaller child, they were too fascinated to express anything other than a stupid and profound joy.

Song-writers say that pleasure makes the soul good and softens the heart.  The song was right this evening, as regards me.  Not only was I moved by this family of eyes, but I also felt a little ashamed of our glasses and our carafes, which were larger than our thirst.  I turned my gaze toward your’s, dear love, to read my thoughts there; I plunged into your so beautiful and so bizarrely gentle eyes, into your green eyes, inhabited by Caprice and inspired by the Moon, and then you said to me: “I can’t stand those people over there, with their eyes wide open like carriage gates!  Can’t you tell the head-waiter to send them away?”

So difficult is it to understand one another, my dear angel, and so incommunicable is thought, even between people in love!”