Ja, den frågan funderade jag på när jag trängdes i fulla biosalonger på GIFF (Göteborgs internationella filmfestival) i januari – februari och litet mindre fulla biosalonger i Ekenäs, Finland på Ekenäs filmfest. Livet skulle helt enkelt inte vara detsamma. Speciellt inte om jag nu efter att ha vant mig vid en ordentlig filmdos under januari – februari mitt under mörkaste kaamostiden.

Man behöver JUST DETTA JUST DÅ. Det är svårt att förklara känslan som infinner sig redan på 6ans (festival)spårvagn – den spårvagn i Göteborg som går mellan de flesta biosalonger där GIFF filmer visas – där det verkar som de flesta är på väg till eller från en film och det råder feststämning på spårvagnen.

När man rusar till sin 3e film för dagen (ofta efter en stressig minut när man rusat genom kollektivtrafiken från föregående film som var sen för att de visades en indieförfilm som inte stod i programmet) trängt in sig i sin fåtölj i biosalongen med egen matsäcken eller godis (en regel bland de mest inbitna filmfestivalbesökarna är att ha med eget godis och snack) eller kaffet och mockabiten man köpt av GIFF folket utanför salongen och det osar av våta ytterkläder och ett förväntande sorl lägger sig över salongen. Allt är annorlunda än på ett vanligt biobesök. Man pratar med grannen om de filmer man ska se, diskuterar de man har sett, vilken som var bottenfilmen för i år, vad man tycker om årets signaturfilm (alltid med en drake som tema) trängt ihop sig ännu mera för att flera festivalbesökare måste rymmas in i salongen och man känner en värmande gemenskap med ALLA andra i salongen – man är allmänt lycklig helt enkelt.