Jag skrev en uppsats när jag studerade socialpsykologi i USA för 10 år sedan med rubriken “Do americans work to live or live to work?”. Jag upplevde, när vi bodde där ett år i början av 2000-talet och igen när vi besökte vänner och släkt i somras, hur galet förhållande alla verkade ha till förvärvsarbete. Hur otroligt viktigt det var och är att jobba långa dagar, helst inte ta lunchpaus eller semester, pendla så långt som möjligt och sen skryta om det på samma gång som man klagar och söker sympati. För 10 år sedan var amerikanerna de folk som förvärvsarbetade näst mest i världen, bara japanerna arbetade längre dagar. Det betyder ju inte att de jobbade mest i världen men det jobb som räknas i vårt samhälle (och i siffrorna nedan) är ju det som man får betalt för – förvärvsarbetet. Det jobb som passar in i det kapitalistiska systemet är det som räknas, en hemmamamma jobbar ju inte till exempel men om hon byter barn med grannen då jobbar hon för hon får ju LÖN.
Nu ser jag i färsk statistik att amerikaner jobbar mer än någon annan i den industrialiserade världen och nyligen har de kommit ikapp japanerna. I statistiken från The US Bureau of Labour Statistics (1980 – 2006) kan vi se att amerikaner och Japaner arbetar mest i världen – ca 1800 timmar per år. Vi nordbor jobbar mindre: ca 1400 h i Norge, ca 1600 i Sveriges och i Danmark. Nederländerna ca 1400 och Spanien ca 1600 timmar per år. Finländarna arbetar 1 697 timmar per år enligt OECD Better Life Index (2011), mindre än de flesta i OECD som i genomsnitt arbetar 1 749 timmar per år. 1600 timmar betyder ca 38 h per vecka och 1800 ca 40 + h per vecka OM man har semester en månad under året.
Så som samhället är uppbyggt idag så är ju detta arbete det som räknas – lönearbete är normen. Det är också den professionella rollen som är den som räknas. Vi är vad vi jobbar med helt enkelt. Den som är utanför är inte normal helt enkelt – har ingen viktig roll. Om du inte är barn (under 16 år). studerar, har barn under 1 år eller är sjuk eller pensionerad. ALLT hänger ihop med ett lönearbete, ALLT är i relation till lönearbete. Arbetslös från vad? Jo, arbetslös från arbetsmarknaden, från lönearbete. Man kan också vara “mellan jobb”. Men märkväl “mellan”, annars blir det farligt. Jag hörde om en kille som tyckte han hade tillräckligt med pengar att leva en tid utan att jobba. Det tog inte länge före Folkpensionsansltalten hörde av sig. De meddelande honom att han MÅSTE vara arbetslös om han inte var i arbete. Han passade inte in i systemet. Man kan inte bara vara människa.
I det här sammanhanget kan man fundera över vad en människa utan lönearbete – en arbetslös – har för roll i vårt samhälle? Varför ska arbetslösa “tvånssysselsättas”? Varför måste vi ha etiketter av det slaget? I ett intressant blogginlägg skriver Eskil Andreas Halberg
Arbetslösheten är inte något tillfälligt, en social defekt som måste återställas. Det är en grundläggande struktur av det kapitalistiska samhället … jobgaranti är därför antingen radikalt revolutionär eller naiv och hycklande. Jobgaranti kommer, som det ser ut nu, endast att genomföras som tvångsarbete eller tomt arbete. Den måste förstås som en intensifiering av kontroll av de lata, överflödiga eller oanvändbara kropparna… Å ena sidan är arbetslösa uteslutna från arbete, lön och att försörja sig själva. Å andra sidan, spelar de en viktig roll för oss som har arbete. Vi som tjänar våra egna pengar, i motsats till dem som är beroende av andra människors pengar … Arbetslösa är mycket viktig del av samhället. Arbetslösa håller lönerna stabila, skapar social osäkerhet och spelar därför en viktig roll. Arbetslösheten skapar rädsla. Även bland dem som arbetar ….. De rika och företagen är beroende av exploatering av vanliga människors arbetskraft …. Därför hålls antalet arbetslösa under kontroll för att skrämma de som arbetar med att inte begära högre lön, men de får inte heller bli alltför många för att då kan en grogrund för social oro och krav på förändringar bildas.
Har man varit arbetslös i vårt samhälle vet man att så här fungerar det, de krafter som genasts sätts igång när man blir arbetslös är grymt starka. Man SKA känna sig onödig, utanför, onyttig och lat och känna att man tar av de pengar andra jobbat ihop med svett och tårar. Så Danmark hinner snart i kapp USA när det gäller jobbade arbetstimmar per år! Eller är det en tävling? För vad i så fall? Vad är målet? För knappast är det för att man blir lyckligare av att jobba mera (kanske vissa blir det och jobba på då!). De som jobbar mest i vårt land är ofta heller inte de som behöver pengarna. Vissa kanske vill inflika här att de jobbar så mycket för att de jobb de utför kan endast göras av dem. Det är en intressant diskussion i så fall. Jag tycker förslagen angeånde medborgarlön är jätte spännande. Hoppas något land vågar prova på det. Ett system där man inte blir stämplad för att man inte är i lönearbete. Många trivs med sitt arbete och fortsätter med att trivas och de som vill ha mera än medborgarlönen ger kan jobba mera. Konstnärer och andra kreativa männiksor kan jobba med sina projekt. Mycket i samhälle kan fungera utanför arbetsmarknaden – frivilligsektorn skulle säkert blomstra. Folk vill vara sysselsatta men inte tvångssysselsatta.
Intressant att tänka på i detta sammanhang är den lista Bronnie Ware, en kvinna som i många år var i nära kontakt med döende människor, skrev angående vad de döende oftast ångrar:
– I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me
– I wish I didn’t work so hard
– I wish I’d had the courage to express my feelings
– I wish I had stayed in touch with my friends
– I wish that I had let myself be happier
Ylva Rancken-Lutz
"I am linked therefore I am" 