Staden Raseborg konkurrensutsatte assistenttjänsterna inom handikappservicen och fyra firmor har valts. Om de vårdleverantörer som vann budgivningen får ta över servicen kan det leda till att många av de handikappade i staden förlorar de assistenter de haft i många år och byggt upp ett fötroligt förhållande med (för en del innebär beslutet ingen förändring alls).

Som vanlig mediabrukare (för att använde de marknadstermer som används inom vårdsammanhang idag) har vi kunnat följa denna process i media under de senaste månaderna. Men för en som inte närmare satt sig in alla svängar och inte till vardags använder ord som klienter, konkurrens, ramavtal, upphandling och vårdleverantör verkar processen förvirrande och byråkratisk. Frågan jag ofta ställer mig är om de här begreppen också påverkar besluten. För det är ju människorna inte marknaden som ska kommer i första rummet också fast vi måste spara.  Är det lättare att ta beslut om man ser på vårdtagare som handelsvara?

Resultatet av de beslut som gjorts i handikappvårdsupphandlingen verkar inte gynna majoriteten av de handikappade. Man säger att staden konkurrensutsatte assistenttjänsterna inom handikappservicen på grund av lagen om offentligt upphandlingsförfarande. Men finns det alltså inte sätt på vilka man kunde undvika att service alls sätts på entreprenad och handikappade ideligen ska utstå nya system och riskera att förlora sina assistenter vart annat eller vart fjärde år? Jag tror det finns! Hur mycket har ett sådant förfarande förutom en viss sorts automatik i vårdbeslut en övertro på att den alltmer marknadsstyrda vården kommer att effektivisera vården (hur kan omvårdnad vara effektiv? Snabba kramar?) som i sin tur ska minska kostnaderna inom vård och omsorg och ge balans i budgeten? Är det säkert att staden verkligen sparar på detta beslut av service till handikappade genom de beslut man tagit?

Många handikappade kommer när de nya firmorna tar över vården att vara tvungna att byta vårdgivare eller bli arbetsgivare själva (till vilka de får ge en timlön 10.23, en typisk kvinnlig minimilön).  Det verkar ju ofattbart att en grovt handikappad (eller nära anhörig) ska förväntas ha de personliga resurser som krävs för att vara arbetsgivare.

Jeanette Pajunen menar (VN 3.11), att nya vårdproducenter kan anställa de arbetstagare som tidigare har utfört vårduppgifterna i andra vårdfirmor (läs ”de som förlorade i budprocessen”) men vad är det för tillvägagångssätt och anställningssystem för staden att förespråka och uppmuntra? Arbetstagarna tvingas, förutom att byta arbetsgivare och arbetsteam, förhandla om lön och andra arbetsvillkor och ha flera arbetsgivare för att komma upp till en hel arbetsdag.

Ett sätt att helt undvika offentlig upphandling (om inte kommunen själv vill sköta vården) är att införa social- och hälsovårdstjänster med servicesedlar. Då ges serviceanvändaren en servicesedel “med vilken kommunen förbinder sig att…betala de tjänster som serviceanvändaren köper av en privat serviceproducent som kommunen godkänt”. Kommunen kan men behöver inte konkurrensutsätta (rätta mig om jag har fel) vårdgivarna. Nu har staden Raseborg beslutat att vårdsedlar inte används inom kommunen. En direkt fråga till er som gör besluten i frågan: Om man verkligen vill klientens bästa och dessutom gynna långvariga vårdförhållanden och lokalt företagare varför tar man då inte i bruk vårdsedlar som ett av alternativen?

I en tid då social och vårdsektorn fragmenteras och auktioneras ut till anonyma multinationella företag kunde Raseborg gå mot strömmen och forma innovativa och hållbara lösningar inom vård och omsorg som både kan ge kontinuitet till brukarna, gynna lokalt företagande och lokala organisationer (och kooperativ), god anställningskultur, brukares medbestämmanderätt till ett rimligt pris. Jag tror det går om man verkligen vill. Raseborg kunde vara en modellkommun för en ny ”slow-care”.

(Insändare i Västra Nyland 24.11 2012)