Alla tidningar och TV kanaler i Finland och Sverige har de senaste dagarna, både i IRL pressen och online, skrivit och pratat om Stora Enso – dvs om deras utnyttjande av barnarbetare.  Det har slagit mig hur få läsare som kommenterat och rekommenderat artiklarna och delat med sig på social media i jämförelse med hur mycket folk vanligen delar med sig.  Så här såg det till exempel ut på Dagens Nyheters sidor.  Artikeln om Stora Enso är två veckor nyare än den andra artikeln men jag tror de flesta delar med sig och rekommenderar artiklar genast när de publiceras.

När det sen gäller en rubrik om att vi måste tänka mer på andra så har folk delat givmilt med sig.

Varför är det så?  Varför delar vi med oss mera av en artikel om en man som skriver att vi ska tänka mera på andra – vilket ju är jätte viktigt också – än vi delar med oss av en artikel som visar att vi bryr oss om också de inte är oss närmast?

Som första skandinav studerar Jan Gunnarsson vid ett uppmärksammat centrum för medkänsla i USA.

”Vi behöver ett nytt sätt att vara mot varandra – både mot vänner och mot dem vi inte känner”.

Säger han till DN. Jan Gunnarsson studerar alltså vid ”Center for compassion and altruism research & education” vid Stanford School of Medicine i USA. Han vill fördjupa kunskapen om medkänslans betydelse i våra liv:

Jan Gunnarsson är en av de drivande bakom konceptet ”Värdskapet”, som syftar till att människor ska känna sig välkomna var de än befinner sig. På kurser, seminarier och genom sina böcker försöker han förmedla tankarna. På kontoret i Stockholm arbetar ett tjugotal personer och verksamheten har spridit sig till Norge, Holland, Danmark och Uganda.

Idéerna omsätts i praktiken genom att hjälpa människor i Uganda med olika affärsprojekt. Enskilda eller familjer i Sverige ger bidrag motsvarande 6 500 kronor som slussas vidare till mottagarna. Hittills har ett trettiotal projekt blivit verklighet. Det handlar om nya företag som tillverkar tegelstenar och mat, om öppnandet av ett apotek och om utvecklingen av en getfarm. Inkomsterna använder familjerna för att kunna betala barnens skolgång.

En dag i början av 1990-talet kände Jan Gunnarsson som ett knytnävslag i bröstet och föll ihop på gatan och tänkte att nu var allt slut. Han som befann sig mitt i livet skulle dö. Han reste sig ändå upp och ringde en vän som är läkare som bad honom att ta det lugnt – han trodde nämligen att Jan drabbats av en panikattack efter att inte ha lyssnat på kroppens signaler en längre tid.

Efter insikten om människans sårbarhet började han nästan varje morgon vandra till en fors en bit från Åre där han satte sig på en sten och lyssnade till det porlande vattnet. Han visste inte riktigt vad det handlade om då, men det var en form av meditation. Sen en morgon hände något märkligt som ännu i dag förbryllar honom. Plötsligt kände han sig iakttagen och vände sig om och på bara ett par meters avstånd stod en hermelin helt stilla och tittade med intensiv blick på honom.

Jag har fortfarande svårt att hitta rätt ord, men jag blev ett med träden, forsen och hela naturen. Det var som en stark andlig upplevelse, även om jag inte är troende. Efter en lång stund vandrade hermelinen bort med långsamma steg. Jag satt kvar på stenen – och var en annan människa än när jag kom dit.

Under några år sökte Jan en ny livsväg, berättar han för DN.  Ingenstans, inte bland religioner och inte heller bland världshistoriens största filosofer, kände han sig hemma. Slutligen, för snart tio år sen, började tankarna gällande det “välkomnande värdskapet” bli tydliga för honom: “Vi måste tänka mer på andra!”

Nu föreläser Jan Gunnarsson i hela världen och han märker att alla han möter, oavsett religiös tillhörighet och lokala traditioner, är positivt inställda till budskapet om att vi måste skapa en värld där alla ska kunna känna sig välkomnade.

För en del låter det nog ganska flummigt, säger SvD reportern och Jan svarar:

Om vi behandlar alla vi möter med respekt – oavsett kön, ålder, ålder, etnicitet, religiös eller politisk tillhörighet och bakgrund – skulle världen bli bättre. Vi måste även bry oss om dem som inte har det lika bra som de flesta här i Sverige. Vi måste börja tänka på dem som ska leva på jorden i framtiden. För mig är det minst av allt något flummigt.