“Jag vet inte när jag först hörde orden ”kulturdriven tillväxt”. De där som på kort tid kommit att utgöra syftet med titeln som Europas kulturhuvudstad i år. Smaka på dem. Det är kulturen som driver tillväxten. Tillväxten är syftet, kulturen medlet. Så berättigas dess existens, och så berättigas en satsning på kultur.

Vi som inte tror på tillväxt då? Vi som skapar kultur eftersom vi inte kan andas utan den? Vi som inte tror på att kulturens existens ska berättigas av att den genererar tillväxt? Här sitter jag, en eldsjäl med någon tusenlapp kvar på kontot när månaden just börjat. Jag älskar den här staden, och hur alla dess fantastiska kreatörer inspirerar mig. Här finns kulturutövare inom musik, konst, teater, litteratur, design, dans och film som dagligen slår mig med häpnad genom sin begåvning.

De får mig att ständigt pressa mig själv att sikta högre, tänka större, och gör mig stolt över att få vara en del av samma kulturella sfär som dem, om så bara genom att bo i samma stad. Vi gör inte det vi gör för att det ska generera tillväxt. Vi gör det för att vi måste, och för att konsten har ett orubbligt egenvärde. Vi skapar, medvetet och/eller omedvetet influerade av staden vi bor i, dess kulturella arv, och bidrar tillsammans med byggstenar som utvecklar dess särprägel. Den särprägeln gjorde Umeå intressant som kandidat till titeln som kulturhuvudstad. Umeå hade inte blivit kulturhuvudstad utan oss.”

Så inleder musiker Emma Swanström i Västerbottenskuriren sin debattartikel “Den smutsiga sanningen om Umeå 2014”. Emma var en av de unga som startade föreningen Verket år 2006 i Umeå, en autonom konsertlokal för alternativ musik och hon är också engagerad i den feministiska ideella musikföreningen Shes got the beat. Därför var hon med i en av kulturhuvudstads referensgrupperna. Hon fortsätter med att beskriva hur planeringsprocessen för kulturhuvudstaden gått till innan “allt blev cyniskt”. Hur alla kulturutövare som var inbjudna kände sig “inkluderade” i det man kallade “open-source möten”. Man såg framför sig hur kulturdrömmar man haft skulle förverkligas under denna årslånga fest där kultur var det man satsar på. Fast tvivlet hela tiden fanns där ville man lägga åt sidan den cyniska och kritiska inställningen eftersom “den som brinner för konsten vill tro den som lovar att satsa på den” och många gav kulturhuvudstadsåret en chans.

Emma fick alltså intrycket av att sådana aktörer som hon skulle få ta del i att utforma programmet om Umeå vann titeln. Idag finns det enligt Emma inte ett spår kvar i programmet av deras medverkan eller den genusmedvetenhet som de ombetts bidra med. “Genus” är ett av de begrepp liksom “open-source” och “hållbarhet” som alla som planerar något idag ska ta till sig och använda oberoende om de förstår (eller stöder) den verkliga underliggande filosofin orden står för.

I hennes beskrivning av mötet med kulturhuvudstadsjuryns ordförande, sir Bob Scott, framkommer tydligt vad det är för sorts personer som får de tunga posterna i de grupper som ska välja Europas kulturhuvudstäder. Hon berättar hur hon satt i sin finaste klänning med ett glas champagne i handen och berättade om “Shes got the beat” när hon fick frågan: “Do you often get to hear that people believe youre all lesbians?”

Det blev inga inbjudningar till kommunens officiella VIP-fest i samband med invigningen av kulturhuvudstadsåret. Man hade alltså från arrangörernas sida gett sken av att ansökan skulle byggas av kulturutövarna men på VIP-festen var näringslivet i fokus, och kulturutövarna i försvinnande liten minoritet. “Det har skett en förskjutning av fokus längs vägen. Var det en del av planen, eller bara en följd av marknadskrafternas maskineri och intressen?”, undrar Emma. “Om jag hade vetat att alla de där open source-mötena handlade om att kulturens eldsjälar i Umeå skulle arbeta gratis för att kommunen skulle få titeln som kulturhuvudstad 2014 så hade jag aldrig satt min fot där”, fortsätter Emma.

Jag tror många av oss som följde planeringen av kulturhuvudstadsåret i Åbo och designhuvudstadsåret i Helsingfors håller med Emma när hon skriver:

”Jag har sedan länge förstått att kulturens värden inte är syftet år 2014. Det är tillväxten. Ni ska locka hit turister, marknadsföra staden och göra den attraktiv för den medelklass ni vill ska flytta hit….Det är en agenda som speglar den värld vi lever i, och något jag får förhålla mig till varje dag. Men ni gjorde misstaget att maskera alltihop bakom kulturen, och i det skådespelet offrade ni människor av kött och blod.

I en kapitalistisk värld är ett annat slags kulturhuvudstadsår måhända en utopi. Här är den kulturdrivna tillväxten syftet, och det kanske aldrig fanns någon annan tanke bakom strävan att vinna titeln.”

Hon avslutar med att reflektera över om de som kulturutövare enbart var naiva när de trodde att de skulle få något tillbaka för allt sitt slit och engagemang. Men som hon också skriver så gör man ju det i kampen för en annan kultursyn: “En kultursyn där det vi gör har ett egenvärde, och där det finns en plats för oss som utövar kultur för att vi måste.”

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur kultur används för att gynnar ekonomin och hur den kreativa klassens verksamhet och produkter används för att “branda” en stad eller stadsdel. Hur de som inte hör till målgrupper (som av olika skäl inte är brukare av den kultur som erbjuds) hålls utanför och småningom leder det till en segregerad, uppstädad och stängd stad. Från alla de städer som varit Europas kulturhuvudstäder kommer liknande rapporter som den från Emma i Umeå.  Jag var själv med på ett hörn när subkulturhuvudstadsgruppen i Åbo anlade den första Kulttuurislummi som en protest mot just den sorts kulturrepresentation och process som Emma beskriver ovan.  I Helsingfors följde jag gruppen “Alternative Design Capital 2012” på Facebook. Från deras manifesto:

Gruppen i Åbo vägrade vara med i planeringen av kulturhuvudstadsåret vilket med facit i hand var ett smart och vettiga drag. Tyvärr måste man ju ändå tillägga eftersom ett samarbete på lika villkor kunde ge oss bättre och mera inkluderande design- och kulturhuvudstäder som är riktiga mera ärliga represntationer av de städer de ska representera. Min brorsdotter Alexis Rancken ska hålla ett föredrag i Umeå den 3.5 2014 om Åbos subkulturhuvudstadsår  på Socialistiskt Forum i Umeå. Så ni som är där i trakten då passa på tillfälle att höra om Kulttuurislummi – alltså Kulturslummen projektet i Åbo. Mitt uppe i kulturåret kan säkert Alexis tankar och erfarenhet vara vad just ni behöver i Umeå och jag hoppas få höra rapporter därifrån. Det är både en föreläsning och fotoutställning: Åbo 2011: Europas subkulturhuvudstad – en utvärdering:

“Åbo, en tvåspråkig universitetsstad i sydvästra Finland, valdes till Europas kulturhuvudstad för år 2011 tillsammans med Tallinn. Flera radikala aktörer inom kultur och politik gick redan år 2007 samman för att skapa en motvikt till det vi misstänkte skulle bli ett dyrt spektakel med fokus på hög- och mainstreamkultur, detta i form av ett antal “motspektakel” under paraplykonceptet Åbo 2011: Europas subkulturhuvudstad.

Hur fungerade detta samarbete – lyckades vi kritisera, provocera och utmana på ett konstruktivt sätt, och vad innebar år 2011 för radikalismen i Åbo då och nu? Var strategin som innefattade demonstrationer, husockupationer och DIY-festivaler väl vald? Presentationen är en utvärdering av subkulturhuvudstadskonceptet som förhoppningsvis kan fungera som stöd för diskussionen kring Umeås kulturhuvudstadsår.”

Kanske också Sydafrika har något de kan lära oss om hur man på ett bra sätt kan ha en verkligt inkluderande planeringsprocess MED gräsrötter och  kulturutövare. Cape Town är världsdesignhuvudstad 2014.  Vad jag kunnat se från att ha följt ett projekt det kallar “Reimagining public space” så  verkar de vara långt före Åbo, Helsingfors och Umeå när det gäller innovativa idéer och samarbeten på gräsrotsnivå som inte är styrda top-down. Det blir spännande att se vad för sorts feedback året får. Så här   säger Marcela Guerrero Casas, grundare och koordinator för Open Streets Cape Town:

“Streets are spaces to be inhabited by people, not only cars. The opportunity of these spaces can only be realised by creating an enabling environment that encourages activity and creativity. Community can be built on public space, and Open Streets is a simple yet powerful tool to do that.

Each Open Streets experience is unique and every neighborhood can create that space in their own way. Open Streets Cape Town is eager to help facilitate that process by engaging residents and by working with the City of Cape Town to ensure the development of a sustainable programme.”