Det kändes inte som 4,5 timmar hade gått när publiken gav föreställningen Fosterlandet på Göteborgs stadsteatern stående ovationer! För mig behövdes inte ens två pauser. Jag håller alltså med regissör Anna Takanen som sagt att 4 timmar behövs, det är mycket som ska berättas och genomlevas. Under dessa timmar blir man en del av pjäsen på ett speciellt sätt – det blir som om man är deltagare i en workshop snarare än publik i en föreställning – som om vi alla i salen utför ett gemensamt jobb. Och jag tror vi alla medverkade och vi verkligen gick igenom processer på våra egna sätt utgående från våra egna livserfarenheter och obearbetade skuggor i livet. På det sättet blir föreställningen allmängiltig – en pjäs för alla.

Klicka för att se Elsa berätta

Många starka och välgjorda scener fick mig att återkomma i minnet till de krigsskuggor som finns i vår familj och jag drog mig till minnes de få berättelser och anekdoter jag själv fått mig till livs från generationerna som var med i kriget. Det var ett mycket sällan diskuterat ämne som ändå alltid var närvarande.

Fast vår familj inte har någon krigsbarnshistoria så finns det många beröringspunkter med familjerna i pjäsen. Jag har förstått att mina fastrar som var barn under kriget blev tillfrågade om de ville åka till Sverige som krigsbarn men de valde att stanna hemma – de var då alltså tillräckligt gamla för att ta egna beslut. Min mammas familj inackorderades på landet för där ansågs vara tryggare än i städerna Tammerfors och Lovisa.

“Finland” svarar aldrig när barnbarnet Lussa ringer från Göteborg, inte heller får hon svar på sina brev. Det märkliga är att det var så det var även för oss barn och barnbarn som under efterkrigsåren i Finland levde med den generationer som var med om fasorna under kriget. Det fanns ingen verbal kommunikation – endast skuggor som vi bara förnam. Jag fick ingeting veta om kriget före mina egna barn fick i uppgift i skolan av historieläraren att intervjua sina far- och morföräldrar om kriget. Detta var i slutet på 1990-talet då 50 år gått sedan krigsslutet. Det tar alltså minst fyra generationer för ett krig att gå ur en familj.

Klicka för att se Lussa

Scenen där Lussa stupfull ramlar på brädplankorna och hennes farfar som en bakgrundsskugga tillsammans med sitt kompani drar genom skogen är en utomordentlig scen. Den beskriver så väl hur skuggorna ännu finns där och fäller sin långa skugga över oss och påverkar än idag på olika sätt fast vi knappt visste att de var där – för de har varit så outtalade.

Scenografin är stilig, ren och påhittig. Trä är ett genomgående tema – vår historia börjar med granen, säger Elsa. Jag uppskattar också att kriget främst ses ur ett kvinnoperspektiv och med kvinnliga berättarröster genom hela pjäsen. Tyvärr är de kvinnliga rösterna i Finland ännu idag tystare än männens. Jag har heller aldrig fått höra någon kvinnlig släkting som var vuxen under kriget berätta om “sitt krig”.

Akseli Räihä, Alma Pöysti & Mitja Sirén Foto Ola Kjelbye

Själv har jag, som Alma Pöysti, svårt med begreppet “Fosterland” och ser hur mycket negativt som kommit pga  nationella gränser och “fosterlandskärlek” som ofta stänger ut lika mycket som de inkluderar. Alma säger i en intervju:

– Jag tycker det är ett problematiskt begrepp som man direkt blir på sin vakt inför i en tid då så pass nationalistiska vindar blåser….. Man skall ha en ödmjuk stolthet kopplad till det, annars går man rätt in i förenklingar och en farlig blindhet som tycks breda ut sig överallt.

Jag föddes in i en tid då man börjat få framtidshopp i början på 60-talet och man sade efter kriget, som Birgitta Ulfsson – den gamla Elsa – säger i pjäsen, varför ska vi tala om det? Varför inte bara glömma?  Men nu vet vi hur fel det är – man måste tala om dessa krigsskuggor – ta fram dem och skina ljus på dem – för att på något sätt försonas med det som hänt. Så som Elsa också i pjäsen till slut på ett plan gör med båda sina söner. Jag tror vi alla som lever i krigets historieskugga lidit mer av sviterna (på många olika sätt) än vi någonsin kommer att förstå. Lidit av denna icke-kommunikation: för man svarar inte i Finland!