Vad hände i dig när du läste den rubriken? Om du analyserar den känsla du fick och de tankar som hann ila genom ditt huvud tror jag du kommer vårt protestantiska etikarv på spåren.

Att lönejobba mindre än 100 % (eller mer) är något som ännu anses vara normen i Finland, åtminstone för alla utom studerande, över 58-åringar och möjligen föräldrar med mindre barn eller föräldrar (mest kvinnor) till barn som börjar skolan.

Men hur ofta hör man inte att folk pratar om hur de längtar efter helgen, kvällen, semestern eller pensionen? Många vill dessutom gärna “jobba” med projekt som inte ger pengar ideellt, i trädgården, med projekt på stugan eller hemma, samla bär och svamp eller fiska – det är väl också jobb? Men dessa sysselsättningar är inte lika mycket värda som “lönearbete” fast de troligen driver och håller upp vårt samhälle lika mycket som lönearbete gör.

Varför är det så? Hur är vi så indoktrinerade till att lönearbete är det enda som räknas och att vi ska jobba tills vi kroknar?

Varför är alltså de ett jobb man får pengar för mera värt än något man jobbar med på fritiden? Redan begreppet fritid är ju intressant. Det hänvisar ju till att då är vi fria att göra vad vi vill och att vi INTE är fria på jobbet.

50% av holländarna jobbar deltid, 28% av tyskarna och (rapport) och runt 15 % av finländarna (2013). Det är en enorm skillnad.

Visst finns det många som ofrivillig deltidsjobbar men det är en annan diskussion. Den diskussionen är ju också intressant ur ett protestantiskt etiskt perspektiv.  Vissa klarar helt enkelt inte av att få mat på bordet till sig och sin familj utan att jobba heltid (oftare kvinnor än män) men känslan av att det är ofrivilligt man inte jobbar heltid (när man blir intervjuad i frågan) kan ju också vara kopplad till att den som inte “får” ett 100 % heltidsjobb inte är en 100% bra människa.

Sverige håller på att övergå till 6 timmars dagar och enligt filmen nedan känner de sig då både gladare OCH mera framgångsrika.