Jag såg filmen Kollektivet tillsammans med Hannah och hennes vän Dee.  Vi tre som alla bott i kollektiv var av samma åsikt: Filmen gav en bedrövligt dålig bild av ett fungerande kollektiv och en bra bild av vuxna som är så självupptagna att de inte ser barnen i sin närhet och deras behov. Kollektivet var som ni förstår en stor besvikelse för oss.

Vi kämpade med att inte ge upp men beslöt att se den till slut för vi hoppades ju att den skulle bli bättre mot slutet. Så vi satt kvar fast vi led. Tyvärr blev den ju inte bättre. Det enda goda med den var de fantastiska skådespelarna och att två filmmanus väntar på att bli skrivna.

Den irriterade alltså oss till den grad att jag beslöt mig för att reda ut orsaken till min egen frustration.

För det första är detta en märkligt oreflekterad, naiv och ytlig beskrivning av det kollektiva livet. Vinterberg, som själv spenderade sin barndom i kollektiv, har sagt i intervjuer att han “tagit bort det politiska” ur filmen. Så vi borde inte ha väntat oss något annat än en film som beskriver en vemodig längtan till barndomens gemenskap, men tyvärr beskriver filmen istället motsatsen.

Det privata är ändå politiskt. Den som väljer att bo i  intentional communities gör det oftast av både personliga skäl och preferenser och av politiska skäl – om vi delar resurser kan flera i världen leva ett hyggligt liv.

Livet i kollektivet är i filmen tydligt upplevt från ett barns perspektiv (barn väljer inte att bo i kollektiv, det gör deras föräldrar) och man ser som tittare att scenerna genomsyras av minnen som är invävda i ett nostalgiskt om än ett mycket ångestfyllt skimmer. Medan jag skriver detta märker jag hur filmen allt mer ter sig som Vinterbergs offentliga terapisession – och troligen har den en terapieffekt även på oss tittare, åtminstone på mig.

Vi kunde då åtminstone ha fått den feelgoodfilm vi utlovats av kritiker. Lukas Moodyssons välkända och uppskattade film Tillsammans ger inte heller en realistisk bild av livet i ett kollektiv och även kan ses som ett smått förlöjligande av till exempel den Emmaus kommunitet jag själv levde i under 70- och 80-talet (fast den som har perspektiv på livet i kollektiv tror jag gärna bjuder på det) är den utan tvekan en bättre, kärleksfullare  och mera nyanserad beskrivning av ett kollektiv och de som bor där och dessutom är den rolig på riktigt.

Vinterberg verkar leva i en bubbla i sitt eget land utan kontakt med den nya kollektivgenerationen (hans nya frus generation) som jag fått glädjen att själv lära känna genom Hannah och hennes vänner.  I Tomas Janssons inslag i Vega säger han om 1970-talet då man enligt honom delade allt:

Jag vet att den som skriver fiktion för ofta utsätts för frågar om hur texten är kopplad till deras eget liv men eftersom Vinterberg själv drar dessa paralleller frågar jag mig hur Vinterberg kan sakna en bardom som den han beskriver i filmen.

Filmen är en kärleksbetygelse till den tiden. Jag saknar den.

(i Vega intervju ca 38:00).

Filmen är ju en skräckhistoria – speciellt sett ur barnens perspektiv. Så jag undrar då vad barnen i filmen har för koppling till hans egen historia. Har de nära kopplingar kan jag inte annat än beklaga och undra: hur var det att växa upp med så litet omtanke och kärlek?Jag hoppas ändå han hade mera generösa, mogna och tillgivna vuxna runt sig än de han beskriver i sin film.

Visst delar man hus och måltider i kollektivet i filmen men som tittare saknar jag verkligen omtanken och kärleken för de andra i kollektivet. Empatin för andra än de man är romantiskt involverad med saknas helt. Jag led av att se Anna i filmen mötas av de kalla och oberörda kollektivkompisarna. Var fanns den riktiga vänskapen? Jag mådde illa av att se hur en navelskådande patriark tillåts fortsätta skåda sin navel och tom blir påhejad av kollektivets övriga medlemmar.

För det andra är jag så innerligt trött på “ung vacker kvinna blir förälskad i övre medelålders tråkig man för att för stunden dämpa hans rädsla för att åldras och skräck för att dö”-trenden. Jag slutade svärma för ny fransk film efter att under en kort tid ha sett tre franska filmer under detta tema: Franska nerver regisserad och skriven av Jean-Pierre Améris; Kvinnorna på sjätte våningen regisserad och delvis skriven av Philippe le Guay; Hermelin skriven och regisserad av Christian Vincent  – den vann bästa filmmanus på Venedig filmfestival 2015.

Vinterbergs andra fru Helene Reingaard Neumann (29 år) spelar i Kollektivet den ca 20-30 år yngre vackra och aningslösa arkitektstuderanden som arkitektprofessorn faller pladask för (och hon faller för honom också) och som han med odemokratiska metoder får tillåtelse att bjuda in till kollektivet.

Igen ser vi en kvinna som tydligt söker ett förhållande med en man med maktposition, pondus och troligen också en fadersgestalt, kanske pga ett icke-fungerade (existerande) förhållande med sin egen pappa. Vi beskådar återigen en medelåldersmans terapisessioner på duken.

Det som ändå förvirrar (och frustrerar) mig mest är att Kollektivet fått så bra kritik. Jag kan tänka mig många orsaker till det. För det första att den är skriven och regisserad av mästaren Thomas Vinterberg (Dogma-reglerna). I Danmark kallas Vinterberg ofta för “kong” och jag kan inte motstå att dra paralleller till kollegan H.C. Andersens beskrivande saga “Kungens nya kläder” där ingen vågar tala sanning.

För det andra har troligen de flesta kritiker aldrig bott i kollektiv och förstår inte därför att även de bara fortsätter förmedla en ytlig, snedvriden och märkligt negativt nostalgisk bild av det kollektiva livet.

För det tredje att filmer där unga kvinnor faller för medelålders män är populära också bland andra än medelålders män. Kanske för att filmerna ger även yngre män och kvinnor ett hopp om ett evigt liv och evig ungdom.

Det är svårt att skriva bra filmmanus och vi kommer väl tyvärr inte att att skonas från manliga-medelålders-dröm-som-går-i-uppfyllelse filmerna för män i den åldern är överrepresenterade även i filmbranschen men jag kommer unders skrivandets gång fram till att två nya filmmanus bör skrivas: Ett filmmanus som behandlar varför detta medelålders-manstema frustrerar mig så mycket och ett manus om kollektivlivet där inte heller det politiska censurerats.

Ur Franska nerver