Insändare idag 31.7 2018 i Västra Nyland.

Tack Kim Isaksson för din kolumn ”Tystnadens kultur” den 20.7. Jag var en av de som kämpade mot shoppingcenterplanerna i Norra hamnen i Ekenäs för ett par år sen och vet vad det innebär att bli drabbad av tystnadens kultur. Som ett konkret exempel på denna kultur kan nämnas att vi inte fick någon offentlig respons efter att vi lämnat in listor med underskrifter av över 2000 raseborgare (inklusive de ca 700 underskrifterna som stals i en butik i Ekenäs) som motsatte sig att en Citymarket skulle byggas i Norra hamnen.

I och med att Finland anslöt sig till partnerskapet Open Government Partnership 2013 så godkändes Finlands första “Nationella handlingsplan för öppen förvaltning”. Det centrala målet är att öka delaktigheten och förtroendet och främja en öppen förvaltning. Helt uppenbart är det ju att förtroendet bara kan öka om öppen förvaltning verkligen fungerar och först då kan vi tala om delaktighet på riktigt.

Kommunernas förvaltningsorgan skulle således redan för 5 år sen påbörja processen från en föråldrad tystnadskultur med allmänt hemlighetsmakeri där bland annat medborgarförslag hamnar i stadsdirektörens skrivbordslåda till en mer öppen förvaltning som på sikt ska leda till en socialt mera hållbar kommun där planeringen av både kommunservicen och den byggda miljön ska föras i dialog med invånarna. Det betyder också att det ska vara genomskinliga skrivbordslådor och ett slut på de informationsmöten man tidigare samlat invånare till när planer redan spikats och beslut redan fattats.

På justitieministeriets site demokrati.fi står följande: “Myndigheterna är såväl enligt grundlagen som enligt flera andra författningar skyldiga att handla öppet. Den offentliga förvaltningen ska också höra medborgarnas åsikter i frågor som berör dem. Enskilda människor ska enligt lag ges möjlighet att bevaka sina rättigheter och intressen samt att påverka beslut som gäller dem själva… För att öka förvaltningens öppenhet borde man övergå från hörande till ett mer interaktivt beredningssätt. Också verktygen och metoderna som används för hörande borde förnyas.”

Fast övergången till en mer transparant förvaltningskultur verkar gå speciellt långsamt i landsbygdskommuner som Raseborg så är jag ändå hoppfull och vill tro att man kan lära gamla hundar att sitta. Själv sätter jag störst hopp till den yngre generationen beslutsfattare som inte blivit socialiserade in i den gamla sortens kommunalförvaltning och därmed den ännu vitt rådande tystnadskulturen i Finland.

Genom projektet StoryWalk hoppades vi få möjlighet att utveckla inkluderande tvärdisciplinära metoder i samband med planeringen av en promenadstig längs stranden i Ekenäs. Tyvärr är planerna lagda på is för att projektet inte fått den finansiella uppbackning som behövs, trots stöd från stadsplaneringsarkitekten och ett allmänt intresse bland både europeiska och lokala samarbetspartners (däribland flera av stadens avdelningar). Ändå känner jag mig hoppfull att sådana projekt på sikt kommer att kunna förverkligas även i Raseborg. Jag är hoppfull främst för att jag i samband med projektplaneringen fick möjlighet att träffa representanter – från kommuner i Europa i samma storleksklass som Raseborg – där hela kommunen, inklusive ledande tjänstemännen och politikerna, med iver jobbar för mer inkluderande stadsplanering och socialt hållbara kommuner.

Men trots att vi inte ännu har fungerande strukturer för inkluderande planering så har invånarna rätt att få veta hur det handpenningsvillkor som finns i köpebrevet (ett icke-offentligt dokument) med Mäenpää Byggnads ab ska uppfyllas. I avtalet lär det stå att kommunen skulle få behålla handpenningen (334 000 euro, enligt Yle 13.6.18) om Mäenpää beslutar att endast bygga bostäderna.

Med facit i hand kan vi ju nu också konstatera att det på alla plan skulle ha varit ”hållbarare” med ett mera inkluderande förhållningssätt i planeringen av Norra hamnen i Ekenäs.

Vi kräver alltså mer transparens, tack!