Cecilia Rancken 1922  Foto T. Rancken

Foto: Rurik och Birgit Rancken

Jag växte upp i ett hem omringad av foton. Min mamma fotade oss barn, min pappa fotade både barn och för att dokumentera staden Ekenäs i förändring. Vi såg på diabilder hos farfar  som fotade från 1910-talet till 1970-talet. Fotona var från skogsmiljöer, parker och gårdar och från hans resor i Lappland och övriga Finland. För det mesta var det foton på det han älskade allra mest – träd, skog och parker – men från resorna till Lappland fanns det folk med på en del av fotona. Det var de jag tyckte var mest intressanta.

Jag minns när vi satt i hans vardagsrum och de mörka gardinerna var fördragna, diaduken upphängd och gästerna sittandes i förväntan. För mig som barnbarn blev det nog rätt många gånger som jag såg samma diashow. Volontärer från Svalorna från både Sverige och Finland kom hem till oss för att berätta om Svalornas projekt i Syd Amerika och Asien. De fotona var av en helt annan typ. De var fattiga barn, slumkvarter och främmande natur. De var fascinerande.

Hemma framkallade mina föräldrar själva sina foton. Det var det lilla köket i radhuset vid åsen som omvandlades till fotostudio. Jag har tydliga minnen av hur lampan byttes ut till en röd glödlampa, hur framkallningsvätskans fräna doft spred sig i köket och hur gardinerna drogs för. Att få vara med var en ära och jätte spännande. Det var svartvita gestalter som tonade fram på det litet skrovliga gräddgula, styva pappret. En del av fotona hamnade i album men de flesta stuvades in i lådor för att “sen sätta i album”. Färgfotona var annorlunda – livet på dem blev mera komplext och svårare att ta in.

Ett roligt och tidskrävande jobb som både jag och min bror nyligen sysslat med är att skanna de gamla pappersfotona, negativen och diabilderna. Nu fotar mina barn och uppskattar visuell teknik och media. Hur ska detta medium och fototekniken ännu hinna ändra under deras liv?

Det är kankse de här starka upplevelserna från bardomen som format min fascination av foton, att dokumentera livet och en längtan att vilja se världen genom en lins (ibland gömma sig bakom en lins) och livet som en slideshow.