…Kylmäphihlaja 7 grader, nordlig vind, sikten 15 km, duggregn, Bredskäret….”. Vad är det med väderleksrapporten som är så fascinerande och hypnotiserande att vi inte stänger av den genast när hallåan börjar läsa upp temperaturer, vind, sikt och vattenstånd för orter vi inte har något att göra med och aldrig kommer att ha något att göra med? Jag menar vem BEHÖVER veta hurdan vinden är på Utö eller på Bredskäret – var är Bredskäret? Troligen behöver de som ÄR på Utö eller Bredskäret de rapporterna mest och de ÄR ju redan där så de kan titta ut genom fönstret och sätta tån i havet. Men de är på något sätt lugnande och inger en känsla av trygghet att höra även den delen av väderrapporten fast inte berör oss så lag lämnar radion med den mässande rösten på. Man får liksom bevisat att man verkligen lever på jorden mitt bland väder och vindar. Klara Zimmergren säger i en artikelpå SvD att hon älskar det meteorologiska språket – de brittiska öarna, Skagerak och Kattegatt. Och hon menar att på radion låter det nästan som att de sjunger fram sjöväderrapporten när de pratar om olika fyrar. Jag har också funderat på hur vi som finlandssvenskar har blivit formade och vår identitet påverkats av att vi sitter och ser på meteorologen  på SVT som INTE HAR NÅGOT att göra med vårt land överhuvudtaget – eller jo IBLAND drar ju ett eller annat stormväder eller åskmolnsområde över från Ryssland och “passerar över” Finland.  Vi är alltså förbipasserade…..och kanske vi formas till en förbipasserad identitet. Bilden nedan beskriver hur den identiteten formas. Måste  meteorologen stå just framför Finland? Finns det inga vänsterhänta meteorologen som SVT kunde anställa för att stå framför Norge?

Klara Zimmergren har kåserat kring fenomenet väder men jag kommer inte åt en ljudfil men i reportaget om hennesförtjusning                                     när det gäller vädret förklarar hon om sin fascination.