När jag läser tidningar, lyssnar på radio eller sitter på ett kafé och är uppmärksam på vad folk säger känner jag allt oftare övermättad, ja vämjelse, då det alltid är samma ord som sägs och skrivs – alltid samma vändningar, flosker och metaforer. Allra värst är det när jag lyssnar på mig själv och måste konstatera att också jag säger samma saker om och om igen… (Nattåg till Lissabon, Pascal Mercier).

Så tänker också jag ibland, så trött på fraserna som kommer ut ur min mun. Främst kanske när jag är med främlingar. Är det kanske de slitna fraserna jag vill undvika när jag väljer en tyst kupé i svenska tåg? Men ofta är det med just de fraserna vi inleder en bekantskap som, om vi kommer genom den första isen, kan leda till djup vänskap. Jag kan ju därför också förlora på att inte småprata på ett tåg…