Om Raseborg för 6 år sen blivit en del av Slow City nätverket hade vi med all sannolikhet idag haft ett helt annat och mera “hållbart” Raseborg på alla plan – ekonomiskt, socialt och miljömässigt. I höstas fick vi slutligen reda på vad som hänt med initiativet att Raseborg skulle bli en Slow City: Förslaget hade gömts undan i en skrivbordslåda och “glömts bort”.

Jag har funderat mycket nyligen på vad vi menar med utveckling. I Raseborg finner vi att vår kommun avvecklar kommunal service och uvecklingskontoret i tron att sådan avveckling ska utveckla vår kommun.

Det har ändå kommit och gått positiva initiativ som på lång sikt hade kunnat lägga rätt kurs för kommunen men de har så gott som alltid skjutits i sank eller så har de tynat bort av brist på stöd från ledare, politiker och byråkrater.

Men vem säger att vi inte kan gräva fram Slow City förslaget ur skrivbordslådan?

Slow city rörelsen (Cittaslow) tar sin inspiration från Slow food rörelsen som värnar om traditionella mattraditioner och mat som är odlad, förädlad, tillredd lokalt och konsumerad lokalt.

Den globala slow-rörelsen utgår ifrån att vi alla är lokalt förankrade i en globaliserad värld och understöder ett liv levt med öppna sinnen och hjärtan, med omtanke och ansvar för både miljön och människan. Rörelsen är också en kritisk reaktion på hur globaliseringen påverkat individen, samhället och planeten på ett negativt sätt de senaste 50 åren.

Slow-rörelsen är alltså ett holistiskt gensvar på en ohållbar livstil. Aktiva inom slowrörelsen vill med lust, glädje och engagemang ta ett globalt ansvar för vår värld och tillsammans sträva efter att förändra, ompröva och omvärdera denna  livstil (och de värderingar som fött den) som många finner sig fångade av idag. Slow-rörelsen är för utveckling – om det är rätt sorts utveckling som till example den teknologi som stöder en hållbar utveckling.

Slow cityrörelsen vänder sig alltså emot en homogeniserad global kultur och arbetar för hållbar samhälls- och stadsplanering och utveckling på alla plan (läs mera). En stad som vill ansluta sig till Slow City nätverket måste acceptera allmänna Slow food guidelines. Kristinestad blev Finlands första Slow city. Staden skriver på sin hemsida:

Utvärderingsprocessen gällde sex delområden: miljön, infrastrukturen, gästfriheten, stadsplaneringen, lokal produktion och lokala produkter samt i vilken mån stadsborna förbinder sig till Cittaslow-filosofin.

”Vi är stolta över den heder och ära det innebär att föra in Finland och Kristinestad i Cittaslow-nätverket. Det är ett stort erkännande. De historiska välbevarade idylliska trähuskvarteren i Gamla Stan var en av de omständigheter som vägde tungt i vår ansökan”, säger stadsdirektör Riitta El-Nemr.

Cittaslow vill frångå stress och jäkt, betonar originalitet och värdesätter såväl det lokala som mänskliga, miljövänliga och hållbara lösningar.

”Vi uppfattar Cittaslow som ett erkännande av den goda andan och höga livskvaliteten i Kristinestad, men också som ett stort steg framåt i stadens utveckling. Medlemskapet blir en stor tillgång i strävan att locka hit besökare och inflyttare samt skapa arbetsplatser.  Det goda livet fortsätter, och det gör även utvecklingen”, myser Riitta El-Nemr.

”Vi vill trygga välfärden också genom att förena det goda livet med modern teknologi. Det blir viktigt att dela erfarenheter med de övriga städerna i Cittaslow-nätverket”, menar El-Nemr.

Så där missade Raseborg att vara första Slow City i Finland men det behöver ju inte betyda att vi måste vara sist. Vi kunde hoppa på tåget nu och ingå i ett kreativt nätverk med andra Slow City städer. Framför allt måste vi börja prata mera om hur en positiv utveckling kunde stödas i bygden istället för en negativ avveckling och utvecklingsförslag som främst av allt ger pengar i fickan till grynderföretag och konsulter helt utan koppling till bygden. Exploatörer som utvecklar monofunktionell helheter som är dömda att gå under i en värld där e-handel och lokalt odlade, förädlade och tillverkade produkter igen blivit efterfrågade.

I Sverige talar man idag om Galleridöden och i USA om The Death of the Mall när man hänvisar till den massdöd av både innerstads gallerior och köpcenter utanför stadskärnan.

  Franco design – ett alternativt förslag för Norra hamnen i Ekenäs som troligen ligger i en skrivbordslåda

Jo, vi behöver verkligt innovativa utvecklingsförslag som håller måttet på alla plan när det gäller hållbar utveckling av mindre stadskärnor och landsbygden omkring dem.

Mattias Kärrholm som är docent i arkitektur och lektor vid Urbana Studier på Malmö Högskola menar att ett steg mot planeringen av en hållbar handel är att skapa handelsplatser som har en anpassningsförmåga och som förmår vara andra saker än handel. För detta krävs en god organisation av handeln, men också en mer symbiotisk samnärvaro med andra samhälleliga funktioner. Den modernistiska arkitekturen och stadsplaneringen var mästare på att skapa samlingsutrymmen i form av aulor, arenor, församlingshem, grannskapscentrum och köpcentrum. Nu måste vi finna medel för att arbeta med en större möjligheter för mångfasetterade användningsområden för handelsplatser både på lokal och på regional nivå. Hur detta kan se ut och organiseras är en utmaning både för forskning och för planering framöver (läs mera).

Där har vi ett konkret förslag att ta fasta på i Raseborg – att hitta praktiska och kreativa stadsplaneringslösningar där handel och andra samhälleliga funktioner samsas. I Norra hamnen i Ekenäs kunde vi till exempel hitta utvecklingsmedel för att bygga en saluhall för lokalt producerade varor och närodlad (och fångad) mat och ett allaktivitetshus med havsutsikt.

Att läsa mera:

En akademisk artikel om Cittaslow och hållbar turism i små städer i Österrike

A Guide to Organizing a Thriving Community