Jag saknar ord för att beskriva vad jag tänkte och kände när jag i morse hörde om att regeringen i Norge tagits fram ett lagförslag om att det ska vara förbjudet att hjälpa tiggare med mat, hemresa eller logi.

Den borgerliga regeringen i Norge vill införa ett nationellt tiggeriförbud. I förslaget som nu är ute på remiss vill man bland annat straffa organiserat tiggeri med upp till ett års fängelse. Men även den som hjälper en tiggare kan dömas. Statssekreterare Vidar Brein-Karlsen i Fremskrittspartiet (FRP) är medveten om att lagen även slår mot den som bara vill hjälpa till, men menar att bestraffningen är nödvändig.

– Det beror på att det är en aktiv handling i en verksamhet som vi vill ha bort, säger Brein-Karlsen till (NRK, DN).

En film av dokumentärfilmaren Magnus Gertten  “Every face has a name“som visades på Göteborgs filmfestival och som där vann Angelospriset 2015 ger en tankeställare när det gäller invandring, flyktingströmmar och medmänsklighet. Den skulle ge en viktig tankeställare om den visades när Norges regering sammaträder nästa gång.

En annan film som behandlades på ett seminarium på GIFF och som ännu inte är färdig handlar om Katarina Taikons arbete för att förbättra romernas situation i Sverige under 60-, 70- och 80-talet. Den filmen ger en inblick i romers hopplösa kamp att få existera som av någon anledning bara fortsätter.

Norges och övriga europeiska länders ovilja att inse och erkänna att behandlingen av romer (= tiggare på våra gator 2015) i våra välbärgade länder tyder på institutionell rasism. Något som vi skyller t.ex. USA för ideligen gällande hur man behandlar den afroamerikanska befolkningen. Man kan verkligen fråga sig vad skillnaden är.